Hur ser forskningen ut om hot och våld mot anställda? Vet vi tillräckligt mycket för att kunna förhindra och minska risken för hot och våld i arbetslivet? Den här kunskapssammanställningen sammanfattar hur långt vi har kommit i dag, år 2011.

Kunskapssammanställningen beskriver den aktuella forskningen om psykologiska perspektiv på hot och våld i arbetslivet. Översikten tar sin utgångspunkt i psykologisk och beteendevetenskaplig litteratur. Utöver en statistisk översikt innehåller rapporten beskrivning av

• en definition av hot och våld
• hur hot och våld uppstår
• vilka riskgrupper som finns
• konsekvenser som kan identifieras
• individers möjligheter att hantera hot och våld
• organisationers möjligheter att minska risken för att anställda ska utsättas
• hur samhället kan förhindra hot och våld i arbetslivet.

Kunskapssammanställningen ger en bild av forskningsläget i Sverige och internationellt inom området och pekar ut områden där kunskapsunderlaget är starkare respektive svagare för att kunna identifiera nya forskningsbehov.

– Hot och våld i arbetet är ett allvarligt problem. Eftersom man i forskningen definierar hot och våld på olika sätt är det inte helt lätt att avgöra hur vanligt detta arbetsmiljöproblem är. Däremot visar litteraturen att hot och våld i arbetet är förknippat med negativa konsekvenser för den drabbades hälsa, välbefinnande och allmänna situation på jobbet. Sådana konsekvenser kan förstås i förlängningen påverka såväl organisationens verksamhet som samhället i stort. Man vet också en hel del om riskfaktorer, men kunskapsläget är sämre när det gäller hur hot och våld i arbetslivet kan motverkas. Likaså behövs mer kunskap om hur arbetsgivare kan agera för att på bästa sätt ta hand om den som utsatts. En viktig del i vårt arbete var att beskriva riktlinjer för hur man i den praktiska verksamheten kan arbeta för att motverka detta arbetsmiljöproblem, säger professor Magnus Sverke, en av medförfattarna till kunskapssammanställningen.

Denna kunskapssammanställning publicerades 2011.

Författare: Doktor Sara Göransson, docent Katharina Näsvall, professor Magnus Sverke, Psykologiska institutionen, Stockholms universitet.