Den här webbplatsen använder kakor

 Föreskrifterna gäller användning av arbetsutrustning. Syftet med dessa föreskrifter är att förebygga risk för ohälsa och olyckor orsakade av användning av arbetsutrustningar. Dessa föreskrifter finns även för att förbygga risk för ohälsa och olyckor vid val och användning av personlig skyddsutrustning.

 I arbetsmiljölagen (1977:1160) och i Arbetsmiljöverkets föreskrifter och allmänna råd (AFS 2023:1) om systematiskt arbetsmiljöarbete – grundläggande skyldigheter för dig med arbetsgivaransvar, finns grundläggande bestämmelser om hur arbetsgivaren ska organisera, genomföra och följa upp sitt arbetsmiljöarbete för att förebygga risker för ohälsa och olycksfall i arbetet och uppnå en tillfredställande arbetsmiljö. Vidare framgår vilka som ska medverka i arbetet.

I dessa föreskrifter finns bestämmelser med preciserade krav för det systematiska arbetsmiljöarbetet, som kan gälla undersökningar av arbetsmiljön, bedömningar av risker och åtgärder som ska vidtas. Det finns också preciseringar som kan gälla särskilda krav på kunskaper eller hur vissa arbetsmiljöuppgifter ska fördelas.

 Dessa bestämmelser gäller användning av arbetsutrustning i arbetet. Bestämmelserna i dessa föreskrifter reglerar all verksamhet där arbetstagarna utför arbete för arbetsgivares räkning.

 Arbetsgivaren ansvarar för att föreskrifterna i detta kapitel följs. Med arbetsgivare likställs den som hyr in arbetskraft.

Den som ensam eller gemensamt med familjemedlem driver yrkesmässig verksamhet utan anställd, ska följa bestämmelserna i detta kapitel. Detta följer av 3 kap. 5 § andra stycket arbetsmiljölagen (1977:1160). Det innebär att den som driver sådan verksamhet ska följa det som sägs i detta kapitel om arbetsgivare och om arbetstagare.

Av 1 och 3 kap. arbetsmiljölagen följer att föreskrifterna i detta kapitel under vissa omständigheter kan medföra skyldigheter även för andra än arbetsgivaren. Det som sägs i detta kapitel gäller då även dem.

 I detta kapitel har följande begrepp dessa betydelser.

 Undersökning och riskbedömning ska göras för att bedöma om den arbetsutrustning som väljs och används är lämplig för det arbete som ska utföras, eller om den har anpassats till det på lämpligt sätt så att den kan användas med betryggande säkerhet. De riskmoment som föreligger på grund av användningen av arbetsutrustningen ska undersökas och riskbedömas.

 Om en arbetsutrustning omfattades av svenska föreskrifter, som överför Europeiska unionens produktdirektiv till svensk rätt eller produktförordningar när den släpptes ut på marknaden eller togs i drift inom EES, gäller följande. Utrustningen får användas bara om den uppfyller kraven på utformning och information om användningen, som finns i de föreskrifterna eller de produktförordningar som gällde för den när den släpptes ut på marknaden eller togs i drift.

Detsamma gäller en arbetsutrustning, som omfattades av motsvarande föreskrifter i något annat land inom EES. Vad beträffar märkning, interaktiv programvara och bruksanvisning, gäller vid användningen dock alltid de krav på språk, som följer av de svenska föreskrifterna.

 När en arbetsutrustning inte omfattas av 5 §, ska arbetsgivaren se till att den uppfyller kraven i bilaga 1, när den används. En arbetsutrustning som bara i vissa avseenden omfattas av krav enligt 5 §, ska i övrigt uppfylla kraven i bilaga 1, när den används.

Varor som lagligen saluförs i en annan medlemsstat i Europeiska unionen eller i Turkiet, eller som har sitt ursprung i och som lagligen saluförs i en Eftastat som är part i EES-avtalet förutsätts vara förenliga med dessa föreskrifter. Tillämpningen av dessa föreskrifter omfattas av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/515 av den 19 mars 2019 om ömsesidigt erkännande av varor som är lagligen saluförda i en annan medlemsstat och om upphävande av förordning (EG) nr 764/2008.

 Arbetsgivaren ska se till att arbetsutrustningen förvaras, installeras, placeras och används, så att betryggande säkerhet mot ohälsa och olycksfall finns.

 En arbetsutrustning får bara användas för det ändamål och under de förutsättningar den är avsedd eller lämpad för.

 Arbetsgivaren ska vid användning av arbetsutrustning se till att kraven i bilaga 2 är uppfyllda.

 Arbetsgivaren ska fortlöpande kontrollera att instruktionerna om användning av arbetsutrustningen följs.

 Arbetsgivaren ska se till att en arbetsutrustning används med lämpliga arbetsställningar och arbetsrörelser och även i övrigt på ett ergonomiskt lämpligt sätt. I Arbetsmiljöverkets föreskrifter och allmänna råd (AFS 2023:10) om risker i arbetsmiljön finns grundläggande bestämmelser om belastningsergonomi.

 Arbetsgivaren ska se till att alla arbetstagare får nödvändiga instruktioner och information om

1. hur arbetsutrustningen ska användas,

2. onormala situationer som kan förutses vid användningen,

3. vilka erfarenheter som man gjort under tidigare användning av arbetsutrustningen, och

4. vilken personlig skyddsutrustning de vid behov ska använda.

De instruktioner som följer med arbetsutrustningen vid leveransen, ska vara tillgängliga för de arbetstagare som berörs, och vid behov kompletteras med skriftliga eller muntliga instruktioner.

Information och instruktioner ska vara begripliga, för de arbetstagare som berörs.

 Om en arbetsutrustning kan medföra särskild risk för ohälsa eller olycksfall enligt riskbedömningen, ska arbetsgivaren ordna arbetet så att bara de som har till uppgift att använda utrustningen får göra detta. De som sköter kontroll, reparation, ändring, service, rengöring och underhåll av en sådan anordning, ska vara särskilt utsedda.

 Arbetsgivare, som låter en arbetstagare använda en arbetsutrustning enligt 13 §, ska ha dokumentation över dennas praktiska och teoretiska kunskaper med avseende på säker användning av utrustningen.

Arbetstagare, som inte omfattas av första stycket, men som använder en arbetsutrustning enligt 13 § på ett gemensamt arbetsställe, ska ha motsvarande dokumentation tillgänglig på arbetsstället.

 Så länge en arbetsutrustning används, ska arbetsgivaren säkerställa att utrustningen underhålls, så att den uppfyller kraven i dessa föreskrifter. När det finns en underhållsjournal till arbetsutrustningen, ska den hållas aktuell.

 Om säkerheten beror på hur installationen har utförts ska arbetsgivaren säkerställa att arbetsutrustningen kontrolleras efter installation, men innan den tas i bruk första gången, för att säkerställa att den är korrekt installerad och fungerar väl. Detsamma gäller när utrustningen har flyttats och monterats på en ny plats.

 Arbetsgivaren ska se till att en arbetsutrustning som slits, åldras eller utsätts för annan negativ påverkan som kan leda till farliga situationer, genomgår regelbundna kontroller och vid behov regelbundna prov.

 Arbetsgivaren ska se till att extra kontroller görs av säkerheten hos en arbetsutrustning efter

1. ombyggnad,

2. olycka,

3. olika naturfenomen,

4. långa stilleståndsperioder, eller

5. varje gång något annat ovanligt har inträffat, som kan påverka säkerheten hos en arbetsutrustning negativt.

 Resultaten av kontroller enligt 16–18 §§ ska dokumenteras av arbetsgivaren och en bedömning ska göras, av vilka åtgärder som behöver vidtas. När en arbetsutrustning används utanför företaget, ska den åtföljas av ett bevis på när den senaste kontrollen utfördes.

 Bestämmelserna i detta kapitel gäller användning av bildskärm med tillhörande utrustning. De preciserar och kompletterar föreskrifterna om användning av arbetsutrustning i kapitel 2.

 Föreskrifterna gäller inte arbete med siffer- eller textvisande display på mätinstrument, skrivmaskin, kassaregister, miniräknare eller liknande. De gäller inte heller för kortvarig användning av bärbar utrustning.

 Arbetsgivaren ansvarar för att föreskrifterna i detta kapitel följs. Med arbetsgivare likställs den som hyr in arbetskraft. Kraven i 14 § gäller inte den som enligt 1 kap. 3 § arbetsmiljölagen (1977:1160) ska likställas med arbetstagare.

Den som ensam eller gemensamt med familjemedlem driver yrkesmässig verksamhet utan anställd, ska följa bestämmelserna i detta kapitel. Detta följer av 3 kap. 5 § andra stycket arbetsmiljölagen. Det innebär att den som driver sådan verksamhet ska följa det som sägs i detta kapitel om arbetsgivare och om arbetstagare.

Av 1 och 3 kap. arbetsmiljölagen följer att föreskrifterna i detta kapitel under vissa omständigheter kan medföra skyldigheter även för andra än arbetsgivaren. Det som sägs i detta kapitel gäller då även dem.

 I detta kapitel har följande begrepp denna betydelse.

 Arbetsgivaren ska se till att arbete vid bildskärm, som är starkt styrt eller bundet i fysiskt eller psykiskt avseende eller är ensidigt upprepat, normalt inte förekommer.

 Arbetsgivaren ska se till att arbetet om möjligt ordnas så att den arbetande kan växla till mindre ansträngande arbetsuppgifter om synbesvär eller andra belastningsbesvär uppträder till följd av bildskärmsarbete trots åtgärder. Om arbetet inte kan ordnas på sådant sätt ska arbetsgivaren se till att den arbetande får tillräckliga pauser så att besvär inte uppstår i arbetet.

 Arbetsgivaren ska se till att

1. programvara och system är lämpligt utformade med hänsyn till arbetsuppgiftens krav och användarens förutsättningar och behov,

2. programvaran är lätt att använda och kan anpassas till användarens kunskaper och erfarenheter,

3. systemen så långt som möjligt ger användaren återkoppling i fråga om det utförda arbetet, och

4. systemen visar information i ett format och i en takt, som är anpassade till användaren.

 Arbetsgivaren ska, vid utformning, val och ändring av programvara, ta särskild hänsyn till de ergonomiska principer som gäller för människans förmåga att uppfatta, förstå och bearbeta information.

 Arbetsgivaren får inte kontrollera arbetstagarnas arbetsinsats via datasystemet, vare sig kvantitativt eller kvalitativt, utan att arbetstagarna känner till det.

 Arbetsgivaren ska se till att

1. bildskärmar och tangentbord är lätta att läsa av och lätta att använda,

2. så långt det är praktiskt möjligt, skärmen och tangentbordet kan vridas, vinklas och flyttas efter användarens behov,

3. ljusstyrkan eller kontrasten mellan tecknen och bakgrunden lätt ska kunna justeras av användaren och anpassas till den omgivande miljön,

4. skärmen är fri från reflexer och speglingar, som kan orsaka besvär för användaren,

5. tangentbordet har en matt yta, för att undvika reflexer,

6. det som visas på skärmen och tangentbordet har god läsbarhet med tillräcklig skärpa, storlek och kontrast,

7. bilden på skärmen är fri från besvärande flimmer och annan instabilitet, och

8. avstånden mellan tecken och rader är tillräckligt stora för god läsbarhet.

 Arbetsgivaren ska se till att allmänbelysningen ger lämplig kontrast mellan skärmen och den omgivande miljön, så att det inte blir svårt att läsa på skärmen. Syn- och belysningsförhållanden får inte orsaka olämpliga arbetsställningar.

Allmänbelysningen ska anpassas till arbetstagarens förutsättningar, synkraven i bildskärmsarbetet och arbetets art.

Om det behövs, ska det finnas platsbelysning. Den ska vara justerbar och får inte blända.

Arbetsgivaren ska se till att bildskärmsarbetsplatsen är utformad så att den inte har besvärande bländning och reflexer från den omgivande miljön. Det ska man uppnå genom att samordna utformningen av arbetsplatsen och lokalen med placeringen av de artificiella ljuskällorna och deras tekniska egenskaper. Fönster ska ha en justerbar anordning för att skärma av dagsljus som lyser in på arbetsplatsen. Arbetsytor ska vara lågreflekterande där det behövs för att undvika besvärande reflexer.

 Arbetsgivaren ska se till att arbetsplatsen är dimensionerad, utformad och utrustad så att arbetstagaren kan variera och arbeta med bekväma arbetsställningar och arbetsrörelser. I Arbetsmiljöverkets föreskrifter och allmänna råd (AFS 2023:10) om risker i arbetsmiljön finns grundläggande bestämmelser om belastningsergonomi.

Bildskärmen, tangentbordet eller motsvarande, ska placeras så att arbetshöjden och blickvinkeln till skärmen blir lämplig och passar användarens kroppsmått.

Arbetsbord och arbetsytor ska vara tillräckligt stora, så att skärm, tangentbord, datormus, dokument och övrig utrustning kan placeras flexibelt. Arbetstagaren ska kunna avlasta armar och händer på bordsytan.

Om man använder manushållare, ska den vara stabil och reglerbar och placeras så att man undviker olämpliga huvud- och ögonrörelser.

 Arbetsstolen ska vara stadig, ge möjlighet till rörelsefrihet och en bekväm arbetsställning. Stolen ska vara lätt att ställa in. Sitsen och ryggstödet ska vara reglerbara i höjdled och ryggstödet ska kunna vinklas.

 Arbetsgivaren ska erbjuda arbetstagare, som normalt ska arbeta vid bildskärm mer än en timme under arbetsdagen, att genomgå en synundersökning. En person med tillräckliga kvalifikationer ska utföra undersökningen.

Om arbetstagaren nyligen har genomgått en synundersökning hos en annan arbetsgivare, ska en ny synundersökning genomföras bara om

1. det finns nya eller förändrade synkrav i det aktuella bildskärmsarbetet, eller

2. arbetstagarens syn har förändrats sedan den förra synundersökningen.

Arbetsgivaren ska därefter ordna synundersökningar regelbundet, samt när arbetstagaren uppger besvär som kan ha samband med synkraven i arbetet.

Arbetsgivaren ska stå för kostnaderna för synundersökningen. Denna ska även bekosta glasögon om

1. synundersökningen visar att arbetstagaren behöver särskilda glasögon, som är utprovade för bildskärmsarbetet, och

2. glasögon som arbetstagaren normalt använder, inte kan användas.

Om synundersökningen visar att det behövs en kompletterande undersökning av en ögonläkare på grund av synkraven i arbetet med bildskärm, ska arbetsgivaren ordna en sådan undersökning.

 Arbetsgivaren ska se till att buller, värme, kemiska ämnen samt elektriska och magnetiska fält från bildskärmen och den tillhörande utrustningen, inte stör eller orsakar besvär eller obehag, som är en risk för arbetstagarens säkerhet och hälsa.

 Bestämmelserna i detta kapitel gäller användning av truckar och utbytbar utrustning till dessa. De preciserar och kompletterar föreskrifterna om användning av arbetsutrustning i kapitel 2.

Föreskrifterna gäller, med undantag av 6 §, även andra mobila maskiner, när de används med gaffelarmar eller annat lyftaggregat med liknande funktion på plana och hårdgjorda underlag, och för annat ändamål än byggnads- och anläggningsarbete.

 Arbetsgivaren ansvarar för att föreskrifterna i detta kapitel följs. Med arbetsgivare likställs den som hyr in arbetskraft.

Den som ensam eller gemensamt med familjemedlem driver yrkesmässig verksamhet utan anställd, ska följa bestämmelserna i detta kapitel. Detta följer av 3 kap. 5 § andra stycket arbetsmiljölagen (1977:1160). Det innebär att den som driver sådan verksamhet ska följa det som sägs i detta kapitel om arbetsgivare och om arbetstagare.

Av 1 och 3 kap. arbetsmiljölagen följer att föreskrifterna i detta kapitel under vissa omständigheter kan medföra skyldigheter även för andra än arbetsgivaren. Det som sägs i detta kapitel gäller då även dem.

 I dessa föreskrifter har följande begrepp dessa betydelser.

 Vid undersökning och riskbedömning av arbeten där truckar används, ska arbetsgivaren alltid minst uppmärksamma

1. egenskaperna hos trucken och eventuell utbytbar utrustning till trucken,

2. risken att föraren blir belastad på ett skadligt eller onödigt tröttande sätt,

3. miljön där man ska använda trucken,

4. hur man ska använda trucken,

5. behovet av skyddsutrustning,

6. behovet av skötsel och underhåll av trucken och eventuell utbytbar utrustning till truckar, och

7. arbetstagarnas praktiska och teoretiska kunskaper.

 Arbetsgivaren ska se till att kraven i 2 kap. 5 § är uppfyllda när en truck eller en utbytbar utrustning till truckar används.

 Arbetsgivaren ska se till att om kraven i 2 kap. 5 § inte är tillämpbara, ska en truck eller en utbytbar utrustning till truckar uppfylla kraven i bilaga 3 när den används.

En truck, som bara i vissa avseenden omfattas av 2 kap. 5 §, ska i övrigt uppfylla kraven i bilaga 3 när den används.

Varor som lagligen saluförs i en annan medlemsstat i Europeiska unionen eller i Turkiet, eller som har sitt ursprung i och som lagligen saluförs i en Eftastat som är part i EES-avtalet förutsätts vara förenliga med dessa föreskrifter. Tillämpningen av dessa föreskrifter omfattas av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/515 av den 19 mars 2019 om ömsesidigt erkännande av varor som är lagligen saluförda i en annan medlemsstat och om upphävande av förordning (EG) nr 764/2008.

 Arbetsgivaren ska se till att truckar bara används i miljöer som är lämpade för det.

 Arbetsgivaren ska, om det är möjligt, avgränsa trucktrafik från gående och annan verksamhet där personer befinner sig. Om det inte är möjligt, ska arbetsgivaren förebygga risk för personskador och då särskilt uppmärksamma områden med begränsat siktfält och områden där truckar kan köra utan att gående blir varnade innan de kommer in på området.

 Arbetsgivaren ska organisera arbeten med truck så att föraren alltid har tillräcklig sikt i körriktningen från truckens förarplats.

 Arbetsgivaren ska se till att en utbytbar utrustning till truckar bara används tillsammans med den truck eller de truckar som den är avsedd för.

 Arbetsgivaren ska se till att en truck inte kommer i rullning, när den står stilla, samt att lasten och rörliga maskindelar säkras vid behov.

 Om trucken har ett bälte eller någon annan anordning för att hålla kvar föraren på förarplatsen, ska arbetsgivaren se till att föraren använder det, om det inte är uppenbart onödigt enligt riskbedömningen.

 Arbetsgivaren ska se till att den som kör en truck eller arbetar med godshantering inom ett område där man kör truck använder skyddsskor.

 Arbetsgivaren ska se till att föraren och eventuella passagerare bara åker på en sådan plats på trucken, som är särskilt avsedd för detta.

 Arbetsgivaren ska se till att flak och eventuella lastbryggor är säkrade, så att de inte kan röra sig av misstag, när man lastar eller lossar på ett fordonsflak med en truck.

 Arbetsgivaren ska se till att den som använder en truck, har dokumenterade teoretiska och praktiska kunskaper för att använda trucken säkert.

 Den som använder en truck ska ha ett skriftligt tillstånd för att få använda trucken. Arbetsgivaren ska utfärda tillståndet. Om den som kör trucken är inhyrd för att använda en truck i inhyrarens verksamhet, ska istället inhyraren utfärda tillståndet. Tillståndet ska vara personligt och upplysa om vilka typer av truckar och vilka arbetsuppgifter det gäller för.

På ett gemensamt arbetsställe ska den samordningsansvariga ha rutiner för att kontrollera att den som använder en truck har ett giltigt tillstånd från sin arbetsgivare eller inhyrare. Den samordningsansvariga ska även informera om hur man säkert använder en truck på arbetsstället.

Den arbetsgivare, som i strid med kraven i första stycket låter en eller flera använda en truck, ska betala en sanktionsavgift. I antalet sysselsatta inräknas personer på verksamhetens samtliga arbetsställen. Det är antalet sysselsatta dagen för överträdelsen som ska utgöra underlag för beräkningen av avgiften.

Den lägsta avgiften är 15 000 kronor och den högsta avgiften är 150 000 kronor. För den som har 500 eller fler sysselsatta är avgiften 150 000 kronor. För den som har färre än 500 sysselsatta ska sanktionsavgiften beräknas enligt följande:

Avgift = 15 000 kronor + (antal sysselsatta – 1) × 271 kronor.

Summan ska avrundas nedåt till närmaste hela hundratal.

 Bestämmelserna i detta kapitel gäller användning av motorkedjesågar och röjsågar. De preciserar och kompletterar föreskrifterna om användning av arbetsutrustning i 2 kap.

Föreskrifterna gäller inte användning av motorkedjesågar på skaft eller med riggrör, eller sådana tekniska anordningar, där en motorkedjesåg ingår som en del av anordningen.

 Arbetsgivaren ansvarar för att föreskrifterna i detta kapitel följs. Med arbetsgivare likställs den som hyr in arbetskraft.

Den som ensam eller gemensamt med familjemedlem driver yrkesmässig verksamhet utan anställd, ska följa bestämmelserna i detta kapitel. Detta följer av 3 kap. 5 § andra stycket arbetsmiljölagen (1977:1160). Det innebär att den som driver sådan verksamhet ska följa det som sägs i detta kapitel om arbetsgivare och om arbetstagare. Den som driver sådan verksamhet behöver dock inte följa bestämmelserna i 4–6 §§, bilaga 5 punkt 2 om ensamarbete, punkt 3.1 och 4.5 första meningen om instruktioner för arbete, och punkt 4.5 andra meningen om kommunikation mellan arbetstagare, samt 15–17 §§.

Undantagen i andra stycket gäller dock inte för den som använder en motorkedjesåg eller en röjsåg på ett gemensamt arbetsställe eller inom byggnads- och anläggningsarbete.

Av 1 och 3 kap. arbetsmiljölagen följer, att föreskrifterna i detta kapitel under vissa omständigheter kan medföra skyldigheter även för andra än arbetsgivaren. Det som sägs i detta kapitel gäller då även dem.

 I detta kapitel har följande begrepp dessa betydelser.

 Arbetsgivaren ska, i sin undersökning av arbetsförhållandena och i sin riskbedömning av verksamheter, där en motorkedjesåg eller en röjsåg ska användas, särskilt uppmärksamma

1. arbetstagarnas praktiska och teoretiska kunskaper,

2. risker i samband med in- och uthyrning av arbetskraft,

3. underhållet av motorsågar och röjsågar,

4. skyddsutrustningen,

5. instruktionerna från tillverkaren,

6. särskilt riskfyllda arbeten, och

7. risker vid ensamarbete.

 Bestämmelserna i 6–18 §§ ska alltid vara uppfyllda, oavsett riskbedömningens utfall.

 Arbetsgivaren ska följa upp riskbedömningen och de vidtagna åtgärderna och vid behov regelbundet uppdatera dem, för att säkerställa att riskbedömningen är riktig och att åtgärderna gett förväntat resultat.

 Arbetsgivaren ska se till att kraven i 2 kap. 5 § är uppfyllda när en motorkedjesåg eller röjsåg används.

 Arbetsgivaren ska se till att en motorkedjesåg eller en röjsåg som inte omfattas av 2 kap. 5 §, uppfyller kraven i bilaga 4, när den används. En motorkedjesåg eller en röjsåg som bara i vissa avseenden omfattas av 2 kap. 5 §, ska i övrigt uppfylla kraven i bilaga 4, när den används.

Varor som lagligen saluförs i en annan medlemsstat i Europeiska unionen eller i Turkiet, eller som har sitt ursprung i och som lagligen saluförs i en Eftastat som är part i EES-avtalet förutsätts vara förenliga med dessa föreskrifter. Tillämpningen av dessa föreskrifter omfattas av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/515 av den 19 mars 2019 om ömsesidigt erkännande av varor som är lagligen saluförda i en annan medlemsstat och om upphävande av förordning (EG) nr 764/2008.

 Arbetsgivaren ska se till att kraven i bilaga 5 är uppfyllda, vid arbete med en motorkedjesåg eller en röjsåg.

 Arbetsgivaren ska se till att den som arbetar med en motorkedjesåg eller en röjsåg, skyddas mot skador från fallande eller flygande föremål, olja, avgaser, buller, vibrationer, sågkedjan, klingan och tillbehör som monteras på motorkedjesågen eller röjsågen.

 Arbetsgivaren ska se till att motorkedjesågar och röjsågar kontrolleras regelbundet. Kontrollen ska utföras av en person med god kännedom om sågens säkerhetsanordningar, användning, och skötsel.

Arbetsgivaren ska se till att sågkedjor, klingor och tillbehör kontrolleras och underhålls fortlöpande under arbetet. Kontroller ska utföras dagligen på de motorkedjesågar eller röjsågar som används.

Arbetsgivaren ska se till att kassera en sliten eller skadad sågkedja, klingor med synliga sprickor eller andra skador och ett klingskydd som är skadat på ett sådant sätt att det inte uppfyller sin funktion på fullgott sätt.

Om det vid en kontroll eller under arbetet med en motorkedjesåg eller en röjsåg upptäcks någon skada eller brist, som kan äventyra säkerheten, får motorkedjesågen eller röjsågen inte användas vidare, förrän skadan reparerats eller bristen åtgärdats.

 Arbetsgivaren ska se till att den som arbetar med en motorkedjesåg använder hörselskydd, skyddshjälm, ögonskydd eller ansiktsskydd mot skador genom mekanisk påverkan, skyddskängor eller skyddsstövlar med sågskydd mot skador från motorsågskedjan, skyddsbyxa eller byxholkar med sågskydd mot skador från motorsågskedjan, arbetshandskar och varselkläder på överkroppen.

Bestämmelserna i första stycket gäller inte, när en motorkedjesåg används till andra arbeten än fällning eller upparbetning av träd, om riskbedömningen visar att en viss typ av skyddsutrustning inte behövs.

Bestämmelsen i första stycket om varselkläder på överkroppen gäller inte vid krigsliknande övningar som Försvarsmakten utför.

 Arbetsgivaren ska se till att den som arbetar med en röjsåg använder hörselskydd, ögonskydd, skyddshjälm om röjningsstammarna är högre än två meter, arbetshandskar, skyddskängor eller skyddsstövlar med sågskydd och varselkläder på överkroppen.

 Arbetsgivaren ska se till att den som arbetar med en motorkedjesåg eller en röjsåg har med sig första förband.

 Arbetsgivaren ska se till att det, nära en arbetsplats där en förbränningsmotordriven kedjesåg eller en röjsåg används, vid behov finns ett rum (motorsågsrum) för kontroll, vård och förvaring av sågar. Där ska också finnas möjlighet till förvaring av mindre mängder smörj- och drivmedel. I rummet ska det finnas anordningar för uppvärmning och belysning. Anordningarna ska vara utförda och placerade så att risken för brand minimeras. Rummet ska vara skilt från personalutrymmen med en tät vägg utan dörr eller lucka.

 Arbetsgivaren ska se till att den som arbetar med en motorkedjesåg har avlagt ett teoretiskt och praktiskt prov med godkänt resultat, som visar att personen har kunskaper, som motsvarar de arbetsuppgifter som ska utföras.

Det ska finnas dokumentation, som styrker att den som arbetar med en motorkedjesåg har avlagt ett teoretiskt och praktiskt prov för motorsågsanvändning med godkänt resultat.

Den som låter någon använda en motorkedjesåg i strid med kraven i andra stycket, ska betala en sanktionsavgift om 10 000 kronor per användare.

 Arbetsgivaren ska se till att den som arbetar med en röjsåg, har genomgått en utbildning för den typ av arbete som ska utföras och har kunskaper för det arbetet. Utbildningen ska ta upp de olycksrisker, som förekommer i arbetet.

 Bestämmelserna i detta kapitel gäller jordbruks- och skogsbrukstraktorer, som är konstruerade och tillverkade för en hastighet mellan 6 och 40 kilometer i timmen. De preciserar och kompletterar föreskrifterna om användning av arbetsutrustning i kapitel 2.

Bestämmelserna i 4 och 7–9 §§ gäller inte för en traktor

1. för vilken bestämmelserna i Vägverkets föreskrifter (VVFS 1993:1) om traktorer, Vägverkets föreskrifter (VVFS 2003:26) om traktorer, Transportstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (TSFS 2012:97) om traktorer gällde eller ett EU-typgodkännande har blivit utfärdat, när den släpptes ut på marknaden eller togs i drift inom EES, eller

2. för vilken bestämmelser i Arbetsmiljöverkets föreskrifter (AFS 2008:3) om maskiner eller Arbetsmiljöverkets föreskrifter (AFS 2023:4) om produkter – maskiner gällde, eller för vilken motsvarande bestämmelser i något annat land än Sverige inom EES gällde, när man släppte ut den på marknaden eller tog den i drift.

Bestämmelserna i 8 § och 9 § 1, gäller inte traktorer som tagits i bruk före den 1 juli 1986.

Bestämmelserna i 9 § 2 och 4, gäller inte traktorer som tagits i bruk före den 1 januari 1990.

Varor som lagligen saluförs i en annan medlemsstat i Europeiska unionen eller i Turkiet, eller som har sitt ursprung i och som lagligen saluförs i en Eftastat som är part i EES-avtalet förutsätts vara förenliga med dessa föreskrifter. Tillämpningen av dessa föreskrifter omfattas av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/515 av den 19 mars 2019 om ömsesidigt erkännande av varor som är lagligen saluförda i en annan medlemsstat och om upphävande av förordning (EG) nr 764/2008.

 Arbetsgivaren ansvarar för att föreskrifterna i detta kapitel följs. Med arbetsgivare likställs den som hyr in arbetskraft.

Den som ensam eller gemensamt med familjemedlem driver yrkesmässig verksamhet utan anställd, ska följa bestämmelserna i detta kapitel. Detta följer av 3 kap. 5 § andra stycket arbetsmiljölagen (1977:1160). Det innebär att den som driver sådan verksamhet ska följa det som sägs i detta kapitel om arbetsgivare och om arbetstagare.

Av 1 och 3 kap. arbetsmiljölagen följer att föreskrifterna i detta kapitel under vissa omständigheter kan medföra skyldigheter även för andra än arbetsgivaren. Det som sägs i detta kapitel gäller då även dem.

 I dessa föreskrifter har följande begrepp dessa betydelser.

 En hjulburen traktor med en tjänstevikt av 600 kg eller mer ska ha ett överrullningsskydd. Överrullningsskyddet ska vara så konstruerat, att föraren och andra personer som är på traktorn, har tillräckligt skyddsutrymme, om traktorn välter eller överstegrar. Andra personer får vara på traktorn bara om traktorn är utrustad för detta.

 Arbetsgivaren ska se till att ett överrullningsskydd på en traktor undersöks regelbundet, med avseende på sprickbildning eller andra skador.

Är överrullningsskyddet så skadat att hållfastheten påverkas, får traktorn inte användas, förrän detta bytts ut eller reparerats. Ett överrullningsskydd som har blivit väsentligt deformerat, ska kasseras.

Ett överrullningsskydd ska efter reparation ha minst samma hållfasthet som före skadan.

 Vid förarplatsen får inte finnas oskyddade trycksatta hydraulslangar från maskiner eller redskap som är kopplade till traktorn.

 En förarhytt ska in- och utvändigt vara utförd så att utstående delar, hörn och kanter inte medför skaderisker. Förarhyttens dörrar får heller inte oavsiktligt kunna gå upp eller slå igen.

 Förarsitsen ska vara utformad så att föraren inte utsätts för skadlig belastning. Sitsen ska vara väl förankrad och placerad på ett sådant avstånd från väggar, tak och liknande ytor, att föraren kan arbeta obehindrat och utan risk för att skada sig. Sitsen ska gå att reglera och vara vibrationsdämpande.

 Arbetsgivaren ska se till att en traktor bara används om

1. motorn kan startas via startmotor, bara om kraftöverföringen till drivhjulen är frånkopplad,

2. differentialspärren har en indikator, som tydligt anger när spärren är inkopplad, om traktorn har en differentialspärr.

3. separata bromsfunktioner för höger och vänster hjul kan kopplas ihop, och

4. ett manöverorgan utanför förarhytten för lägesreglering av trepunktskoppling är utfört och placerat så att ingen kan skadas, när redskap kopplas till och från traktorn, samt att manöverorganet är utfört som ett hålldon.

 Bestämmelserna om överrullningsskydd i 4 § gäller inte för en traktor

1. som man kör inomhus och när rumshöjden är så låg att överrullningsskyddet inte får plats,

2. som man använder utan att hjulen rullar,

3. som man använder i fruktodling, eller

4. som man kör kortare sträckor i direkt anslutning till någon av de användningar som anges i 1–3.

 Arbetsgivaren ska se till att en traktor, som man använder vid ett skogsarbete, har skydd, som hindrar att föremål kan tränga in till förarplatsen.

 Arbetsgivaren ska se till att förarplatsen går att värma upp, om traktorn används under den kalla årstiden. Detta krav gäller inte för kortare arbetspass.

 Arbetsgivaren ska se till att förarhytten har en taklucka, om man kör en traktor med förarhytt på isbelagt vatten eller på en fryst mosse.

 Arbetsgivaren ska se till att det går att hålla en lämplig temperatur i förarhytten vid varm väderlek.

 Arbetsgivaren ska se till att lösa föremål inte ligger på golvet runt förarplatsen.

 Arbetsgivaren ska se till att föraren säkrar traktorn och de maskiner eller redskap som man kopplat till traktorn, så att traktorn inte kan komma i rörelse av misstag, efter det att föraren har lämnat förar- eller manöverplatsen.

 Arbetsgivaren ska se till att ingen person är under de redskap som sitter i trepunktskopplingen eller under en frontlastare, om de är i ett upplyft läge och inte är säkrade.

 Arbetsgivaren ska se till att maskiner och redskap som kopplas till en traktor är anpassade till denna, så att kombinationen är en säker enhet.

 Arbetsgivaren ska se till att den som arbetar med en traktor

1. känner till traktorns konstruktion, dess säkerhetsanordningar och egenskaper för att kunna använda den på ett säkert sätt,

2. använder lämplig arbetsteknik för att undvika ohälsa och olycksfall, och

3. tar hänsyn till de risker för ohälsa och olycksfall som terrängen och väderleken kan medföra.

 Bestämmelserna i detta kapitel gäller vid användning av stegar och arbetsbockar. De preciserar och kompletterar föreskrifterna om användning av arbetsutrustning i kapitel 2.

Bestämmelserna i 4, 6 och 7 §§ gäller inte vid räddningstjänst, som staten eller kommunerna ansvarar för enligt 2 § lagen (2003:778) om skydd mot olyckor. De gäller inte heller de övningar som behöver genomföras, för att sådan räddningstjänst ska kunna utföras.

 Arbetsgivaren ansvarar för att föreskrifterna i detta kapitel följs. Med arbetsgivare likställs den som hyr in arbetskraft.

Den som ensam eller gemensamt med familjemedlem driver yrkesmässig verksamhet utan anställd, ska följa bestämmelserna i detta kapitel. Detta följer av 3 kap. 5 § andra stycket arbetsmiljölagen (1977:1160). Det innebär att den som driver sådan verksamhet ska följa det som sägs i detta kapitel om arbetsgivare och om arbetstagare.

Av 1 och 3 kap. arbetsmiljölagen följer att föreskrifterna i detta kapitel under vissa omständigheter kan medföra skyldigheter även för andra än arbetsgivaren. Det som sägs i detta kapitel gäller då även dem.

 I dessa föreskrifter har följande begrepp dessa betydelser.

 Arbetsgivaren ska se till att stegar och arbetsbockar som används, uppfyller Arbetsmiljöverkets föreskrifter och allmänna råd (AFS 2023:9) om produkter – stegar, ställningar, och viss annan utrustning för arbete på höjd, samt vissa trycksatta anordningar. De får bara användas som tillträdesled och för kortvarigt arbete. Riskerna ska vara så små att säkrare utrustning inte är befogad.

 Arbetsgivaren ska se till att stegar bara används på ett sådant sätt, att man kan stå stadigt och hålla sig fast på ett säkert sätt. Detta gäller särskilt om något måste bäras i handen.

 Arbetsgivaren ska se till att bara lätta verktyg, redskap och bördor, som kan hanteras säkert, bärs och används på stegar eller arbetsbockar.

 Arbetsgivaren ska se till att bärbara stegar bara beträds av en person åt gången.

 Arbetsgivaren ska se till att stegar och arbetsbockar har lämplig längd respektive höjd för sitt ändamål. När man använder en stege som tillträdesled, ska tillträdet kunna göras på ett säkert sätt. Stegen ska vara tillräckligt mycket högre än det plan som ska nås med hjälp av stegen, om inte andra anordningar ändå gör det möjligt att hålla sig fast på ett säkert sätt.

 Arbetsgivaren ska se till att en utskjutande stegdel i toppen på en fristående stege, inte beträds.

 Arbetsgivaren ska se till att stegar och arbetsbockar placeras på ett sådant sätt, att deras stabilitet under användningen säkras. De som inte kan ställas upp säkert, ska stagas eller förankras. De ska hindras från att glida under användningen, antingen genom att den nedre eller övre delen av stegens bärande ben förankras, eller genom en annan anordning som förhindrar glidning lika effektivt.

Stegar eller arbetsbockar ska vila på ett stadigt, hållfast och orörligt underlag av lämplig storlek, så att stegpinnarna eller trappstegen är horisontella.

Stegar eller arbetsbockar med hjul ska säkras mot lägesförändring, innan de används.

 Arbetsgivaren ska se till att stegar, som är sammansatta av flera delar, används på ett sådant sätt att de olika delarna inte kan rubbas oavsiktligt i förhållande till varandra. Upphängda stegar ska vara fastsatta på ett säkert sätt och, med undantag för repstegar, så att de inte kan rubbas eller komma i svängning.

 Arbetsgivaren ska se till att följande typer av stegar bara används om de är stagade eller förankrade:

1. En stege som i rest läge lutar mot en vägg eller liknande och är längre än 5 meter.

2. En fristående stege med plattform och knästöd och mer än 2 meters höjd till plattformen.

3. En annan fristående stege som är högre än 3 meter.

 Arbetsgivaren ska se till att stegar och arbetsbockar underhålls och kontrolleras fortlöpande. De får inte användas om deras hållfasthet eller säkerhet är nedsatt.

 Bestämmelserna i detta kapitel gäller vid uppförande av och arbete på och under ställningar och väderskydd. De preciserar och kompletterar föreskrifterna om användning av arbetsutrustning i kapitel 2. Föreskrifterna gäller ställningar som används som

1. arbetsplats,

2. tillträdesled,

3. skydd mot fall vid arbete på tak eller annan hög höjd,

4. skyddstak, eller

5. upplag för väderskydd.

De gäller inte temporära konstruktioner för förvaring, eller temporära konstruktioner på mässor, festivaler och liknande. Föreskrifterna gäller inte heller för scener och läktare. Föreskrifterna gäller inte för väderskydd som är mindre än 3 meter höga, eller för väderskydd som har en horisontell yta som är mindre än 6 m². Föreskrifterna gäller dock alltid för väderskydd som är uppförda på ställningar eller andra temporära konstruktioner.

 Arbetsgivaren ansvarar för att bestämmelserna i detta kapitel följs. Med arbetsgivare likställs den som hyr in arbetskraft.

Den som ensam eller gemensamt med familjemedlem driver yrkesmässig verksamhet utan anställd, ska följa bestämmelserna i detta kapitel. Detta följer av 3 kap. 5 § andra stycket arbetsmiljölagen (1977:1160). Det innebär att den som driver sådan verksamhet ska följa det som sägs i detta kapitel om arbetsgivare och om arbetstagare.

Av 1 och 3 kap. arbetsmiljölagen följer att bestämmelserna i detta kapitel under vissa omständigheter kan medföra skyldigheter även för andra än arbetsgivaren. Det som sägs i detta kapitel gäller då även dem.

Bestämmelserna i detta kapitel gäller inte för Försvarsmakten vid fältmässiga övningar och utbildning inför insatser.

Bestämmelserna i 5, 24, 30, 32–34 §§ gäller inte vid undervisning, som är förlagd till en skollokal eller någon annan plats, som är anordnad särskilt för undervisning.

Bestämmelser om byggarbetsmiljösamordnare finns i Arbetsmiljöverkets föreskrifter och allmänna råd (AFS 2023:3) om projektering och byggarbetsmiljösamordning – grundläggande skyldigheter.

 I dessa föreskrifter har följande begrepp dessa betydelser.

 Arbetsgivaren ska välja en ställning som bidrar till en god arbetsmiljö, både för dem som uppför ställningen och för dem som använder den. Följande ska beaktas:

1. ställningskomponenternas vikt och hanterbarhet,

2. ställningens bärförmåga och stabilitet,

3. skydd mot fall vid uppförande, nedmontering och användning,

4. ergonomi vid användning, och

5. tillträdesledernas egenskaper.

 Arbetsgivaren ska upprätta en plan för hur uppförande, användning och nedmontering av ställningen kan ske på ett säkert sätt, innan arbetet med att uppföra ställningen påbörjas. Om ett väderskydd ingår i konstruktionen, ska även väderskyddet omfattas av planen. Planen ska upprättas av en person som har god kunskap om och erfarenhet av arbete med ställningar.

Planen ska innehålla uppgifter om

1. den ställning eller det väderskydd som ska användas,

2. hur ställningen eller väderskyddet ska uppföras, användas och monteras ned,

3. hur de som uppför eller monterar ned ställningen eller väderskyddet ska skyddas mot fall och belastningsskador, och

4. hur de övriga risker som kan uppkomma ska förebyggas.

Utformningen av ställningen ska baseras på planen.

 Arbetsgivaren ska kontrollera att underlaget med betryggande säkerhet kan bära upp den belastning som kan uppstå, vid både uppförandet och användningen, då en ställning eller ett väderskydd planeras. Detsamma gäller för fasader eller andra konstruktioner, som ställningen behöver förankras till.

Ställningen ska kunna uppföras och användas med betryggande säkerhet på den aktuella platsen.

 Arbetsgivaren ska se till att en ställning är försedd med skyddsräcke, där det finns en risk att falla två meter eller mer. Där det finns särskild risk, ska det finnas skyddsräcke även vid en lägre fallhöjd.

Arbetsgivaren ska se till att skyddsräcket har tillräcklig höjd och styrka, och att det är säkert fastsatt. Det ska bestå av överledare, mellanledare och fotlist, eller ge motsvarande skydd på annat sätt.

På de delar av ställningen som varken används för arbete eller som tillträdesled, kan fotlisten utelämnas. Fotlist behövs normalt inte heller längs trappor, utom på vilplanens kortsidor. I rullställningar behövs fotlist bara på arbetsplanet.

Skyddsräcket ska vara monterat i anslutning till arbetsplanet, så att inget farligt mellanrum uppstår mellan arbetsplanet och skyddsräcket. Om ett väderskyddstak behöver beträdas, ska det vara försett med tekniska anordningar som skyddar mot fall till en lägre nivå.

 Arbetsgivaren ska se till att ställningen har skyddstak, om det finns en särskild risk för att nedfallande föremål kan skada någon. Taket ska vara tillräckligt stort, starkt och tätt, för att kunna fånga nedfallande material och föremål på ett säkert sätt. Det ska dessutom vara säkert fastsatt.

 Arbetsgivaren ska se till att en ställning, som används som skydd mot fall från en angränsande konstruktion, är så stark och så förankrad att den med betryggande säkerhet kan fånga upp de personer som kan falla emot den. Ett skyddsräcke ska normalt vara minst 0,95 meter högt, mätt vertikalt, och 1,00 meter högt, mätt vinkelrätt mot arbetsområdets yta.

 Arbetsgivaren ska se till att avståndet mellan ett arbetsplan och en vägg eller någon annan angränsande konstruktion, är så litet som det är praktiskt möjligt. Detta är både för att undvika att personer faller till en lägre nivå, och för att undvika en olämplig arbetsbelastning. Avståndet får normalt inte överstiga 0,30 meter.

 Arbetsgivaren ska se till att det finns tillträdesleder till varje arbetsplan respektive del av ett arbetsplan, där arbete ska utföras. De ska vara tillräckligt många med hänsyn till det arbete som ska utföras och de ska utformas på ett sätt som är lämpligt för arbetet. Där det behövs, ska det också finnas en lämplig transportled.

En ställning, som består av två eller flera fack i längdled, ska vara utförd så att tillträde kan ske på ett säkert sätt till varje fack. Tillträdeslederna ska vara ergonomiskt utformade och ska normalt bestå av trappor eller landgångar. Trappor och landgångar ska ha tillräcklig bredd och lämplig lutning. Landgångar ska vara minst 0,60 meter breda.

Denna paragraf gäller inte för tillträdesleder i rullställningar och hantverkarställningar.

 Arbetsgivaren ska se till att det i en rullställning finns en tillträdesled i form av antingen en lutande stege, en trappstege eller en trappa, om höjden till arbetsplanet är mer än 2,5 meter. Om tillträdesleden är en lutande stege, ska varje nivå som kan beträdas vara fullt intäckt med arbetsplanskomponenter.

 Arbetsgivaren ska se till att det finns en säker tillträdesled till taket på ett väderskydd, om taket kan komma att beträdas.

 Arbetsgivaren ska se till att de nivåer och ytor som man behöver använda för arbete eller som tillträdesleder, inte har farliga hål, svagheter och springor, utan är helt täckta.

Arbetsplanet ska vara monterat på ett sådant sätt att dess delar inte oavsiktligt kommer ur sitt läge.

 Arbetsgivaren ska se till att arbetsplan är så plana som möjligt. Om det finns nivåskillnader, ska riskerna för att någon snubblar förebyggas.

 Arbetsgivaren ska se till att båda ändarna för ställningsplank som ligger omlott, skjuter över stödet så långt att riskerna för ras minimeras.

Vid ändstöd ska möjligheterna att beträda utskjutande delar av ställningsplank, trall eller andra arbetsplanskomponenter förhindras, om de inte kan beträdas med betryggande säkerhet.

 Arbetsgivaren ska se till att samtliga enskilda ställningsplank förbinds, när man har arbetsplan av ställningsplank på en fasadställning.

 Arbetsgivaren ska se till att det finns utrymme, så att arbetet kan bedrivas under ett väderskydd utan risker för ohälsa och olycksfall. Den fria höjden där arbetstagare behöver vistas, ska normalt inte understiga 2,10 meter.

 Arbetsgivaren ska se till att ställningen är dimensionerad med betryggande säkerhet, innan man påbörjar arbetet med att uppföra en ställning. Hänsyn ska tas till risken för materialbrott, instabilitet och deformationer, som har betydelse för säkerheten när ställningen uppförs, används och monteras ned. Ställningen ska dimensioneras för den mest ogynnsamma kombinationen av yttre laster, som inte rimligen utesluter varandra. De yttre laster som man normalt ska ta hänsyn till, är last på arbetsplan och vindlast. Vid uppskattningen av de laster som belastar ett arbetsplan, ska man ta hänsyn till tyngden av personer, material och redskap. Dimensioneringen ska baseras på beräkningar och ska dokumenteras skriftligt i dimensioneringshandlingar.

 Arbetsgivaren ska se till att en särskild utredning görs, för att visa att säkerheten är betryggande, om komponenter från andra prefabricerade ställningssystem används i en enskild ställning. Utredningen ska dokumenteras i dimensioneringshandlingarna.

 Arbetsgivaren ska se till att ett väderskydd är dimensionerat med betryggande säkerhet mot materialbrott, instabilitet och deformationer, som har betydelse för säkerheten, innan man påbörjar arbetet med att uppföra ett väderskydd.

Om följande laster kan uppstå, ska väderskyddet vara dimensionerat för dem:

1. Snölast motsvarande minst den snömängd, som kan falla under en tidsrymd av sju dagar baserat på 50-årsvärdet.

2. Vindlast.

3. Personlast som motsvarar minst två punktlaster om 1,2 kN vardera. De behöver inte förutsättas vara placerade närmare varandra än 2,0 meter.

Det är de mest ogynnsamma kombinationerna av lasterna, som man ska ta hänsyn till. När väderskydd och ställningar kombineras, ska de dimensioneras som en samverkande enhet.

Dimensioneringen ska baseras på beräkningar och dokumenteras skriftligt i dimensioneringshandlingar.

 Arbetsgivaren ska se till att beräkningar och övriga handlingar, som avses i 19–22 §§, är på ett språk som arbetstagarna förstår.

En dimensioneringshandling ska normalt delas upp i

1. en beskrivning av konstruktionens läge och utformning,

2. lastförutsättningar och imperfektioner (avvikelser från ideala förhållanden),

3. en sammanställning och bedömning av förekommande lastfall,

4. en beräkning av de lastfall som bedöms vara dimensionerande, och

5. en slutlig bedömning av konstruktionens säkerhet.

 Arbetsgivaren ska se till att den som leder arbetet med att uppföra, göra väsentliga ändringar i eller montera ned en ställning eller ett väderskydd har kompetens, som minst motsvarar de krav som anges i bilaga 6, även om denna person inte själv arbetar i ställningen.

Arbetsgivaren ska se till att den som leder arbetet har tillgång till den plan för uppförande och nedmontering som krävs i 4 § och att de arbetstagare som utför arbetet också har tillgång till planen.

 Arbetsgivaren ska se till att de som uppför, gör väsentliga ändringar i eller monterar ned ställningar eller väderskydd har kunskap för detta arbete.

Arbetstagarna ska som lägst ha fått särskild information eller lämplig utbildning enligt vad som står i bilaga 6. Bilaga 6 anger även för vilka arbetsuppgifter respektive utbildning gäller.

Dokumentation, i enlighet med bilaga 6, som styrker att den som uppför, väsentligen ändrar eller monterar ned ställningar eller väderskydd har genomgått en utbildning med godkänt resultat ska finnas. Särskilda förutsättningar gäller för dem som genomgår lärlingsutbildning, se bilaga 6.

Den arbetsgivare som inte följer kraven i andra och tredje stycket ska, för varje arbetstagare för vilken någon dokumentation om utbildning inte kan visas upp, betala en sanktionsavgift. Sanktionsavgiftens storlek avgörs av vilken utbildning som krävs för arbetsuppgiften enligt följande uppställning.

Tabell 1 anger sanktionsavgift för den som inte följer kraven på utbildning.

Om en tilläggsutbildning krävs för arbetsuppgiften, krävs även en allmän eller särskild utbildning om ställningar. Om inte något utbildningsbevis kan visas upp, ska sanktionsavgiften betalas för båda överträdelserna.

 Arbetsgivaren ska tydligt avgränsa ställningar, väderskydd, eller delar av dessa som inte är färdiga att användas, så att tillträde till dem förhindras.

Om det är förenat med risker att beträda området runt en ställning eller ett väderskydd, ska även det området märkas ut med skyltning.

Om detta bara gäller delar av en ställning eller ett väderskydd, ska motsvarande avgränsning och skyltning utföras för dessa delar.

 Arbetsgivaren ska, när en ställning eller ett väderskydd uppförs på en särskilt riskutsatt plats, såsom vid vatten, vägar, gator, järnvägar, kranspår eller intill en starkströmsanläggning, ordna skydd mot de särskilda risker som kan uppkomma, exempelvis påkörning.

 Arbetsgivaren ska granska material till ställningar och väderskydd noga före varje uppsättning. Material eller komponenter med defekter av betydelse för säkerheten får inte användas.

Det gäller till exempel defekter som skadade komponenter, komponenter med rost eller andra korrosionsangrepp eller trämaterial eller komponenter med röta, skevhet eller sprickor.

 Arbetsgivaren ska se till att ställningar och väderskydd bara uppförs på underlag, och förankras till konstruktioner, som kan ta upp de laster som kan uppstå. Glidning och excentrisk lastöverföring mellan ställningen och underlaget ska förhindras.

 Arbetsgivaren ska, när fallhöjden är två meter eller mer, se till att arbetstagaren är skyddad mot risken att falla till en lägre nivå, när en ställning eller ett väderskydd uppförs eller monteras ned.

 Arbetsgivaren ska i första hand se till att skyddsräcket till så stor del som möjligt finns på plats, när man kommer upp på en högre nivå.

I andra hand ska man använda ett temporärt räckessystem.

I tredje hand ska skyddet mot fall åstadkommas genom att arbetstagaren använder personlig skyddsutrustning.

 Arbetsgivaren ska planera arbetet och se till att de som utför arbetet med att uppföra eller montera ned ställningar och väderskydd har den arbetsutrustning som behövs, för att arbetet ska kunna utföras på ett ergonomiskt bra sätt.

Arbetsgivaren ska minst se till att

1. material och komponenter transporteras fram och läggs upp så nära montageplatsen som möjligt,

2. maskinell utrustning normalt används när material och komponenter ska tas upp på respektive ned från ställningen,

3. tillträdeslederna monteras tidigt så att de kan användas även av den personal som monterar ställningen eller väderskyddet, och

4. det finns tillräckligt utrymme på ställningen vid uppförandet.

 Den arbetsgivare som uppfört ställningen eller väderskyddet, ska kontrollera att de är korrekt byggda och fungerar väl, när de är klara att användas.

Om den arbetsgivare som ska använda ställningen eller väderskyddet är en annan juridisk person än den som uppfört den, ska användaren, om möjligt, delta i kontrollen.

 Arbetsgivaren som uppfört ställningen eller väderskyddet ska se till att den som utför kontrollen, säkerställer att ställningens eller väderskyddets utförande stämmer överens med de handlingar som ligger till grund för utformningen. Kontrollen ska dokumenteras i en särskild handling.

 Arbetsgivaren som uppfört ställningen eller väderskyddet ska, i samband med att ställningen eller väderskyddet lämnas över till arbetsgivaren för användare, även lämna över följande handlingar:

1. Planen för uppförande, användning och nedmontering enligt 5 §.

2. Dimensioneringshandlingarna enligt 19–22 §§.

3. Dokumentation av kontrollen enligt 32–33 §§.

4. Information om snöskottning, tillträde till taket och skydd mot fall från väderskyddet.

5. Information om hur väderskyddet ska kontrolleras.

6. Särskilda instruktioner för uppförande, användning, nedmontering och skötsel av väderskyddet, om sådana finns.

7. Instruktionerna för uppförande, användning, nedmontering och skötsel om det är fråga om en prefabricerad ställning.

 Arbetsgivaren för användare ska, innan arbeten påbörjas på en ställning eller under ett väderskydd, ta reda på förhållandena på arbetsplatsen och bedöma de särskilda riskerna. Arbetsgivaren ska också förvissa sig om att den valda ställningen är lämplig för arbetet.

 Arbetsgivaren för användare ska försäkra sig om att dokumentationen om ställningen eller väderskyddet enligt 34 § finns tillgänglig. En arbetsgivare som mottagit handlingar enligt 34 §, ska se till att handlingarna enligt 34 § 1 och 3–7 finns tillgängliga på arbetsplatsen.

Arbetsgivaren ska se till att information om ställningen eller väderskyddet även når arbetstagare med kognitiv funktionsnedsättning.

Innan ställningar eller väderskydd som ska användas av flera arbetsgivare i byggnads- och anläggningsarbete börjar användas, ska arbetsgivaren lämna kopior av samtliga handlingar till byggarbetsmiljösamordnaren för utförandet.

 Arbetsgivaren för användare ska kontrollera ställningar och väderskydd innan de tas i bruk och även fortlöpande under den tid som de används.

Om ställningar eller väderskydd har brister, som har betydelse från arbetsmiljösynpunkt, får de inte användas innan bristerna har åtgärdats.

När ställningar eller väderskydd används, gäller bestämmelserna i 4–22, 26, 28 och 32–34 §§ även för de arbetsgivare som använder ställningen eller väderskyddet.

Det är särskilt viktigt att kontrollera en ställning som har varit utsatt för stark vind, annan väderlek som kan ha påverkat den, samt när den varit utsatt för någon annan oförutsedd händelse eller har stått oanvänd en längre tid.

 Arbetsgivaren ska se till att lösa stegar inte används på arbetsplan till fasad-, rull- och hantverkarställningar.

Eventuella luckor för tillträde genom arbetsplan ska alltid hållas stängda, utom när de används för passage.

 Arbetsgivaren ska se till att ställningar inte används som återledare vid elektrisk svetsning.

 Arbetsgivaren ska lämna information till dem som arbetar på en ställning eller under ett väderskydd. Informationen ska minst omfatta

• tillåten belastning på ställningens olika delar, och

• för vilken snö- och personlast väderskyddet är dimensionerat.

 Arbetsgivaren ska se till att arbete utförs bara på ett arbetsplan mellan samma bärande spiror, om inte ställningen är särskilt dimensionerad för arbete på mer än en nivå.

 Arbetsgivaren ska se till att tung utrustning, tunga maskiner eller dylikt bara finns på ställningen, om den är dimensionerad för det. Motsvarande gäller för maskiner eller annat, som ger upphov till dynamiska tilläggslaster.

 Arbetsgivaren ska se till att en ställning bara används om det finns tillräckligt utrymme för det avsedda arbetet, för transporter och för att lägga upp material. Arbetet ska kunna utföras med lämpliga arbetsställningar och arbetsrörelser.

 Arbetsgivaren ska se till att upplastning och uppläggning av material på ställningar planeras noga och övervakas särskilt. Upplastning och uppläggning får bara göras om ställningen och intagsbryggorna är dimensionerade och anpassade för detta.

 Arbetsgivaren ska se till att material sätts ner försiktigt och vertikalt, för att undvika att ställningen utsätts för dynamiska och horisontella krafter.

Truckars lastgafflar och liknande ska lyftas och sväva fritt, innan de dras ut horisontellt. Arbetstagare som inte är sysselsatta med att lasta upp material, får inte uppehålla sig på den del av ställningen där upplastning eller uppläggning pågår.

 Arbetsgivaren ska se till att rullställningar normalt bara används för kortvariga arbeten, där ställningen behöver flyttas ofta och där förhållandena på arbetsplatsen medger detta. Bara arbeten som medför att ställningen inte utsätts för några större horisontella krafter, får utföras.

Rullställningar får inte användas för större fasadarbeten. Vid fasadmålning av enfamiljshus såsom villor, par- och radhus kan dock rullställning användas, om arbetsgivarens undersökning och riskbedömning medger detta.

Det är då viktigt att

1. underlaget är sådant att rullställningen lätt kan flyttas,

2. arbetet från rullställningen i huvudsak kan utföras från första arbetsplansnivån (maximalt cirka 2,5 meter över mark), och

3. tillträdeslederna är säkra och ändamålsenliga.

 Arbetsgivaren ska se till att en rullställnings hjul är låsta när den används.

 Arbetsgivaren ska se till att personer eller material, som kan falla ner, inte finns på rullställningen när den flyttas, oavsett på vilken höjd arbetsplanet är placerat.

Om en rullställning har stödben, får de inte tas bort under flyttningen.

 Arbetsgivaren ska se till att hantverkarställningar normalt bara används för lätta arbeten, där ställningen behöver flyttas ofta. De får bara användas på plana och hårdgjorda eller förstärkta ytor och, om benen inte kan justeras i höjdled, bara på horisontella ytor.

Hantverkarställningar får bara användas av en person åt gången. När de används måste hjulen vara låsta, oavsett på vilken höjd arbetsplanet är placerat.

Bara arbeten, som medför att ställningen utsätts för små horisontella krafter, får utföras.

 Bestämmelserna i detta kapitel gäller användning av trycksatta anordningar och tillhörande säkerhetsutrustning. De preciserar och kompletterar föreskrifterna om användning av arbetsutrustning i kapitel 2.

Bestämmelserna gäller inte anordningar som

1. finns i kärntekniska anläggningar, för vilka det har utfärdats motsvarande föreskrifter med stöd av förordningen (1984:14) om kärnteknisk verksamhet, eller annan författning som har ersatt den förordningen,

2. ingår i raketer, luftfartyg eller mobila offshore-enheter, samt utrustning som är speciellt avsedd för installation ombord på dessa farkoster eller för deras framdrivning,

3. ingår i vapen, ammunition eller annan materiel som är avsedd speciellt för militära ändamål,

4. är bildäck, luftkuddar, bollar och ballonger för lek och idrott, uppblåsbara båtar och andra liknande tryckbärande anordningar som består av ett mjukt hölje,

5. är eller ingår i masugnar, med tillhörande kylsystem, varmluftsrekuperatorer, rökgasrenare till masugnar samt direktreduktionsugnar med tillhörande kylsystem, gaskonvertrar, ugnar och skänkar för smältning, omsmältning, avgasning och gjutning av stål, järn och icke-järnmetaller,

6. är radiatorer och rörledningar i system för uppvärmning med vatten,

7. är ventilationskanaler, rökgaskanaler eller liknande,

8. ingår i system för tillförsel, fördelning och utsläpp av vatten med tillhörande utrustning, samt turbinrör, trycktunnlar, tryckschakt och andra tilloppskanaler i vattenkraftverk och tillhörande utrustningsdelar,

9. är avsedda för transport och distribution av drycker, och vars tryck inte överstiger 7 bar, samtidigt som trycket gånger volymen inte överstiger 500 barliter,

10. är höljen eller maskindelar för vilka dimensioneringen, valet av material och konstruktionsreglerna i huvudsak baseras på krav på tillräcklig hållfasthet, styvhet och stabilitet när det gäller statisk och dynamisk påkänning under drift, eller med hänsyn till andra egenskaper som påverkar deras funktion och där trycket inte har väsentlig betydelse för konstruktionen,

11. är andra anordningar än enkla tryckkärl, som är avsedda för fordons funktion och som definieras i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/858 av den 30 maj 2018 om godkännande av och marknadskontroll över motorfordon och släpfordon till dessa fordon samt av system, komponenter och separata tekniska enheter som är avsedda för dessa fordon, om ändring av förordningarna (EG) nr 715/2007 och (EG) nr 595/2009 samt om upphävande av direktiv 2007/46/EG, Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 167/2013 av den 5 februari 2013 om godkännande och marknadskontroll av jordbruks- och skogsbruksfordon och Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 168/2013 av den 15 januari 2013 om godkännande av och marknadskontroll för två- och trehjuliga fordon och fyrhjulingar, eller

12. ingår i elektriska apparater för elproduktion eller eldistribution.

De begrepp som används ovan, har samma innebörd som motsvarande begrepp i 2 § i Arbetsmiljöverkets föreskrifter (AFS 2023:5) om produkter – tryckbärande anordningar. Med begreppet enkla tryckkärl avses anordningar som omfattas av Arbetsmiljöverkets föreskrifter (AFS 2023:6) om produkter – enkla tryckkärl, eller skulle omfattats av motsvarande föreskrifter, som gällde när tryckkärlet togs i bruk.

 I dessa föreskrifter har följande begrepp dessa betydelser.

Med begreppen gasflaska, batterivagn, batterifordon, tank, MEG-container, fordon och vagn avses i detta kapitel samma som i Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps föreskrifter (MSBFS 2022:3) om transport av farligt gods på väg och i terräng och Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps föreskrifter (MSBFS 2022:4) om transport av farligt gods på järnväg.

 Dessa föreskrifter gäller inte sådan användning av trycksatta anordningar, som är sådan transport som avses i 3 § i lagen (2006:263) om transport av farligt gods.

För en sådan trycksatt anordning som är avsedd att användas för transport enligt första stycket, men som även ska användas på annat sätt, gäller bara 11 §. För gasflaskor som är påfyllningsbara, gäller dock även kraven i 9, 10 och 15–22 §§.

Bärbara brandsläckare och flaskor för andningsapparater undantas från alla bestämmelser i dessa föreskrifter, utom 9, 10 och 15–22 §§.

 Följande anordningar omfattas inte av bestämmelserna om sammanfogning, reparation eller ändring i 40–42 §§:

1. Cisterner och rörledningar för brandfarlig vätska som omfattas av krav på kontroll i föreskrifter, som har meddelats med stöd av förordningen (2010:1075) om brandfarliga och explosiva varor.

2. Sådana rörledningar som avses i 2 § a Arbetsmiljöverkets föreskrifter (AFS 2023:5) om produkter – tryckbärande anordningar, om de är avsedda att innehålla en gasblandning, som till övervägande del innehåller metan.

 Arbetsgivaren ansvarar för att föreskrifterna i detta kapitel följs. Med arbetsgivare likställs den som hyr in arbetskraft.

Den som ensam eller gemensamt med familjemedlem driver yrkesmässig verksamhet utan anställd, ska följa bestämmelserna i detta kapitel. Detta följer av 3 kap. 5 § andra stycket arbetsmiljölagen (1977:1160). Det innebär att den som driver sådan verksamhet ska följa det som sägs i detta kapitel om arbetsgivare och om arbetstagare.

Av 1 och 3 kap. arbetsmiljölagen följer att föreskrifterna i detta kapitel under vissa omständigheter kan medföra skyldigheter även för andra än arbetsgivaren. Det som sägs i detta kapitel gäller då även dem.

 Arbetsgivaren ska bedöma riskerna med användning av trycksatta anordningar. Vid bedömningen ska hänsyn tas till

1. erfarenheter från användningen av anordningen,

2. uppgifter om anordningens återstående livslängd,

3. reparationer och ändringar som utförts,

4. olyckor och tillbud som inträffat, och

5. eventuella avvikelserapporter och resultat från kontroller av de trycksatta anordningarna.

Av 7–10 §§ framgår ytterligare risker, som är förknippade med användningen av trycksatta anordningar och som arbetsgivaren ska bedöma i det systematiska arbetsmiljöarbetet.

 Arbetsgivaren ska se till att den riskbedömning, som avgör var en trycksatt anordning ska vara placerad, tar hänsyn till betydelsen av

1. att det är möjligt att utföra underhåll, fortlöpande tillsyn och kontroll på ett enkelt och säkert sätt,

2. de förebyggande åtgärder som förhindrar att anordningen skadas av arbeten eller andra aktiviteter, som bedrivs i närheten, och

3. att konsekvenserna av en olycka förvärras genom att

   1. de som befinner sig på arbetsstället utsätts för skadliga tryckvågor eller träffas av delar av anordningen inom ett område, där de normalt arbetar,

   2. de som befinner sig på arbetsstället inte kan stänga av anordningen,

   3. de som befinner sig på arbetsstället inte kan ta sig från platsen, och

   4. byggnader eller konstruktioners bärande delar skadas.

 Arbetsgivaren ska se till att trycksatta anordningar, som ska vara trycksatta, inte är placerade där omgivningens temperatur kan bli lägre än den temperatur, som anordningen tillverkats för att användas i, om det inte finns rutiner för hur anordningen ska hållas uppvärmd.

 För att en anordning med tillhörande säkerhetsutrustning ska få vara trycksatt, ska arbetsgivaren fortlöpande undersöka den. Arbetsgivaren ska bedöma om den trycksatta anordningen och eventuell säkerhetsutrustning har skadats eller på annat sätt försämrats.

Den fortlöpande tillsynen ska minst omfatta tillsyn av att

1. anordningen fungerar tillfredsställande,

2. inga otätheter har uppkommit,

3. anordningen eller säkerhetsutrustningen inte har utsatts för skadlig yttre eller inre påverkan,

4. inga andra fel eller avvikelser har uppstått,

5. en trycksatt anordning, ventiler och nödstopp är korrekt märkta, och

6. en eventuell föreskriven kontroll enligt 15–22 §§ eller 10 kap. 7–26 §§ eller 10 kap. 3 §, har utförts.

 För anordningar, som inte omfattas av krav på rutiner för fortlöpande tillsyn eller en journal över den återstående livslängden enligt 38 och 39 §§, ska arbetsgivaren bedöma om riskerna med användningen kräver att det ändå upprättas rutiner och en journal enligt 38 och 39 §§.

 Arbetsgivaren ska säkerställa att en eventuell slang eller någon annan anslutning är säkert fastsatt, innan innehållet i en tank eller en MEG-container, som är placerad på ett fordon eller en vagn, eller innehållet i en batterivagn eller ett batterifordon, överförs till eller från en trycksatt anordning.

Arbetsgivaren ska också säkerställa att övervakning sker av fyllningen eller tömningen enligt första stycket, så att åtgärder kan vidtas omedelbart vid läckage eller överfyllning.

Arbetsgivaren ska även säkerställa att platsen avgränsas genom varselmärkning, för att motverka att andra arbetstagare, än de som arbetar med fyllning eller tömning, beträder platsen av misstag. Bara den eller de som utför fyllning eller tömning enligt första stycket, får vistas inom det område där arbetet utförs.

 Arbetsgivaren ska tilldela en fysisk person arbetsuppgiften att planera och samordna arbeten, när trycksatta anordningar i klass A eller B monteras, installeras, demonteras, rengörs, får service och underhåll, repareras, ändras samt kontrolleras.

Denna person ska se till att det upprättas en skriftlig instruktion för arbetet enligt bilaga 2 avsnitt 2.1. Instruktionen ska vara tillgänglig på arbetsplatsen och den ska vara begriplig för de arbetstagare den riktar sig till.

 Arbetsgivaren ska dokumentera de åtgärder som vidtas, på grund av att en trycksatt anordning i klass A eller B kan ha skadats eller försämrats på något annat sätt. Åtgärderna ska dokumenteras i en avvikelserapport.

Avvikelserapporten ska beskriva

1. skadan eller försämringen,

2. hur skadan eller försämringen har upptäckts,

3. datum för iakttagelsen,

4. vilken åtgärd som behövs,

5. orsaken till det som har iakttagits, och

6. datum då åtgärden vidtogs.

Det ska framgå vem som skrivit rapporten.

 Arbetsgivaren ska säkerställa att en trycksatt anordning görs trycklös och töms på ett säkert sätt, innan den monteras till en annan anordning, demonteras eller tas isär.

En rörledning får monteras eller infogas på en annan trycksatt anordning som är trycksatt, om arbetsgivaren har rutiner för hur monteringen ska utföras säkert. Rutinerna ska minst beskriva

1. den metod som monteringen följer,

2. vilka personer som får utföra monteringen,

3. hur en kontrollplan ska upprättas vid varje enskild montering, och

4. hur stort riskområde som riskbedömningen visar att monteringen omfattar, och hur detta område ska avgränsas så att bara de som utför monteringen kan röra sig där.

 Arbetsgivaren ska förvara gasflaskor och flaskor för andningsapparater som är trycksatta utomhus eller i väl ventilerade utrymmen.

En varningsskylt ska finnas uppsatt på eller i anslutning till dörren eller entrén till den lokal, annat utrymme, område eller inhägnad där flaskorna förvaras. Varningsskylten ska ha ett faropiktogram för gas under tryck enligt förordningen (EG) nr 1272/2008 (CLP), och ha texten ”Gasflaskor förs i säkerhet vid brandfara”. Det ska finnas ytterligare en varningsskylt vid flaskornas uppställningsplats, om flaskorna inte är väl synliga inne i lokalen, utrymmet, området eller inhägnaden.

Kraven på skylten enligt andra stycket gäller inte där det förvaras enstaka gasflaskor, som innehåller koldioxid och som används för att kolsyra drycker, om flaskorna har en säkerhetsutrustning som skyddar dem mot brandfara.

 Arbetsgivaren får bara låta en gasflaska vara trycksatt om den är placerad så att den skyddas från att oavsiktligt tippas omkull. Skyddet får inte hindra att gasflaskan går att avlägsna vid brand.

I lokaler eller andra utrymmen där arbete utförs, får bara finnas det antal trycksatta gasflaskor som behövs för arbetets utförande.

 Om gasflaskor innehåller en gas som klassificerats som instabil enligt förordningen (EG) nr 1272/2008 (CLP), ska arbetsgivaren upprätta rutiner för nödsituationer, där flaskorna utsätts för sådan påverkan att de riskerar att sprängas.

 Arbetsgivaren ska säkerställa att en eventuell slang är säkert fastsatt, innan man börjar fylla en gasflaska, bärbar brandsläckare eller flaska för andningsapparater. Under fyllningen ska arbetsgivaren säkerställa att arbetet övervakas, så att det snabbt går att vidta åtgärder vid läckage eller överfyllning.

 Arbetsgivaren ska säkerställa att följande anordningar endast får fyllas, om de har genomgått återkommande kontroll enligt de intervall, som anges i 20 och 21 §§:

• flaskor för andningsapparater,

• gasflaskor, och

• bärbara brandsläckare där koldioxid är släckmedel.

 Gasflaskor ska genomgå återkommande kontroll i den ordning, på det sätt, och inom de intervall som anges i föreskrifter om kontroll, som meddelats med stöd av förordningen (2006:311) om transport av farligt gods.

För flaskor för andningsapparater gäller motsvarande krav som i första stycket, men det längsta intervallet mellan kontrollerna får inte överstiga fem år för att flaskorna ska få användas.

 En bärbar brandsläckare där koldioxid är släckmedel får som längst användas i tio år utan att ha genomgått återkommande kontroll av att den fortfarande är säker att använda. Vid återkommande kontroll ska kontrollorganet genomföra en

1. in- och utvändig undersökning i den omfattning som krävs för att kunna bedöma om slitage, skador eller andra omständigheter medför att det inte längre är säkert att använda brandsläckaren,

2. tryckprovning vid det tryck som anges på den bärbara brandsläckaren, och

3. kontroll av eventuell säkerhetsutrustnings funktion.

 Om en flaska för andningsapparater eller en bärbar brandsläckare uppfyller kraven i 20 respektive 21 §§, ska kontrollorganet göra en markering på flaskan för andningsapparaten eller den bärbara brandsläckaren, som anger

1. nationalitetsbokstav (-bokstäver) för det land som godkänt kontrollorganet, som genomfört den återkommande kontrollen,

2. det registrerade märket för kontrollorganet, och

3. datum för återkommande kontroll, angivet med år (två siffror), följt av månad (två siffror) skilda åt med ett snedstreck (”/”). För att ange året får även fyra siffror användas.

 För att en trycksatt anordning ska omfattas av särskilda krav på dokumentation och övervakning enligt 9 kap. 36–42 §§, kontroll enligt 10 kap. och krav på övervakning av pannor enligt 10 kap. 27–42 §§, krävs att den uppfyller förutsättningarna för att delas in i klass A eller B enligt 9 kap. 7–13 §§. Avgränsningslinjerna i tabellerna i 9 kap. 29–35 §§ anger den övre gränsen för varje klass alternativt för att anordningen inte ska tillhöra någon klass.

 Vid tillämpning av tabellerna i 29–35 §§ är den fluid, som den trycksatta anordningen är avsedd att innehålla, en vätska enligt definitionen av vätska i bilaga 1 del 1 i förordningen (EG) nr 1272/2008 (CLP).

Även om fluiden är en vätska enligt första stycket, ska tabellerna tillämpas som om den vore en gas, så länge som den högsta temperaturen som angivits enligt 27 §, överstiger kokpunkten med mer än 10 °C vid ett normalt atmosfärstryck om 1,013 bar.

Undantaget i andra stycket gäller inte, om arbetsgivaren kan visa att fluiden har ett ångtryck vid en högsta temperatur enligt 28 §, som är högst 0,5 bar över det normala atmosfärstrycket.

Om den fluid, som den trycksatta anordningen är avsedd att innehålla, inte är en vätska enligt första och tredje stycket, är den en gas vid tillämpning av tabellerna. Även kondenserad gas, under tryck löst gas och ångor är gaser vid tillämpning av tabellerna.

 För indelning av anordningar enligt 23 § delas de fluider, som anordningen ska innehålla, in i två grupper.

Grupp 1a består av:

1. Ämnen och blandningar, så som de definieras i artikel 2.7 och 2.8 i förordningen (EG) nr 1272/2008 (CLP), som klassificeras som farliga i enlighet med följande faroklasser, farokategori och faroangivelser för fysikalisk fara eller hälsofara enligt delarna 2 och 3 i bilaga I till den förordningen:

   1. instabila explosiva ämnen, blandningar och föremål eller explosiva ämnen, blandningar och föremål i riskgrupperna 1.1, 1.2, 1.3, 1.4 och 1.5 (H200, H201, H202, H203, H204, H205),

   2. brandfarliga gaser, kategori 1 och 2 (H220, H221),

   3. oxiderande gaser, kategori 1 (H270),

   4. brandfarliga vätskor, kategori 1 och 2 (H224, H225),

   5. brandfarliga fasta ämnen, kategori 1 och 2 (H228),

   6. självreaktiva ämnen och blandningar, typ A–F (H240, H241, H242),

   7. pyrofora vätskor, kategori 1 (H250),

   8. pyrofora fasta ämnen, kategori 1 (H250),

   9. ämnen och blandningar som vid kontakt med vatten utvecklar brandfarliga gaser, kategori 1, 2 och 3 (H260, H261),

   10. oxiderande vätskor, kategori 1, 2 och 3 (H271, H272),

   11. oxiderande fasta ämnen, kategori 1, 2 och 3 (H271, H272),

   12. organiska peroxider, typ A–F (H240, H241, H242),

   13. akut oral toxicitet, kategori 1 och 2 (H300),

   14. akut dermal toxicitet, kategori 1 och 2 (H310),

   15. akut inhalationstoxicitet, kategori 1, 2 och 3 (H330, H331),

   16. specifik organtoxicitet – enstaka exponering, kategori 1 (H370),

   17. specifik organtoxicitet – upprepad exponering, kategori 1 (H372),

   18. frätande eller irriterande på huden, kategori 1A (H314),

   19. mutagenitet i könsceller, kategori 1A och 1B (H340),

   20. cancerogenitet, kategori 1A och 1B (H350), och

   21. reproduktionstoxicitet, kategori 1A och 1B (H360).

2. Olja som används vid en temperatur över 110 ºC.

3. Ämnen och blandningar vars flampunkt är lägre än den temperatur, som bestämts enligt 28 §.

4. Kemiska ämnen och blandningar med kompletterande krav på faroinformation enligt förordningen (EG) nr 1272/2008 (CLP):

   1. explosivt i torrt tillstånd, (EUH001),

   2. vid användning kan brännbara eller explosiva ång–luftblandningar bildas, (EUH018),

   3. kan bilda brännbara peroxider, (EUH019), eller

   4. explosionsrisk vid uppvärmning i sluten behållare, (EUH044).

Grupp 2a omfattar övriga fluider, som inte ingår i grupp 1a.

 Om en arbetsgivare avser att använda en trycksatt anordning med mer än en fluid, ska det vid tillämpning av tabellerna i 29–35 §§ betraktas som att anordningen helt fylls med den fluid, som medför de mest omfattande kraven.

 När en trycksatt anordning har flera utrymmen, ska den vid tillämpning av tabellerna i 29–35 §§ klassas utifrån det utrymme, som medför de mest omfattande kraven.

När ett tryckkärl består av en uppvärmd trycksatt mantel, som omger ett utrymme för beskickning, ska volymen som används för att dela in anordningar i tabellerna i 31 och 32 §§, vara den sammanlagda volymen av manteln och utrymmet, som beskickas.

 Om ett kontrollorgan har gjort en bedömning enligt 10 kap. 7 § andra stycket, ska man använda det högsta eller lägsta trycket i bar och temperaturen i °C, som kontrollorganet har angivit, för att dela in anordningen i klass A eller B enligt 29–35 §§.

Om det inte finns en bedömning enligt 10 kap. 7 §, ska det tryck i bar och temperatur i °C som används, vara den tryck- respektive temperaturnivå, där säkerhetsutrustningen aktiveras.

Om det saknas säkerhetsutrustning, ska arbetsgivaren använda det tryck och den temperatur som tillverkaren har märkt anordningen med eller angett i bruksanvisningen.

 Pannor ska delas in i klass A och B enligt följande:

Pannor klass A, ska ha en temperatur, t över 110 °C, och märkeffekt över 5 kW.

Pannor klass B, ska ha en temperatur, t över 65 °C, men högst 110 °C och märkeffekt över 100 kW.

Så länge som ett kontrollorgan inte gjort någon märkning gäller den effekt som tillverkaren märkt pannan med. Pannor av genomströmningstyp där slingans volym är högst 25 liter, exempelvis högtrycksaggregat, tillhör aldrig klass A eller B.

 Vattenvärmare delas in i klasser enligt följande, om temperaturen, t, är minst 65 °C, men högst 110 °C.

Vattenvärmare med

1. volym över 500 liter men högst 2 000 liter tillhör klass B, och

2. volym över 2 000 liter tillhör klass A.

 Tabell 2 nedan anger hur många barliter ett tryckkärl får vara avsett att användas med, innan det faller inom klass B respektive A. Tabellen gäller kärl, som inte är pannor och som

1. värms med direkt låga eller på annat sätt, som medför risk för överhettning, och

2. är avsedda för produktion av vattenånga eller vatten med en temperatur som är högre än 110 ºC.

För att delas in i klass A eller B, ska tryckkärlet ha en volym över 2 liter och ett tryck över 0,5 bar.

 Tryckkärl, som inte omfattas av 29–31 §§, ska delas in i klasser enligt tabell 3 och 4 nedan. Tabellerna visar, hur många barliter ett tryckkärl får vara avsett att användas med, innan det tillhör klass B respektive A.

Kärl som är avsedda att innehålla en gas, som tillhör grupp 1a, vilken även är en instabil gas enligt förordningen (EG) nr 1272/2008 (CLP), ska tillhöra klass A, även om de vid tillämpning av tabellen skulle tillhöra klass B.

Vid bestämning av tryckkärlets klass enligt tabellen, ska trycket, p, sättas lika med 1 om luft i ett tryckkärl trycksätts, genom att vatten pumpas till ett från början trycklöst kärl.

Följande tryckkärl, som skulle tillhöra klass B vid tillämpning av tabellen, ska ändå inte tillhöra någon klass:

1. Tryckkärl i kyl- eller värmepumpsanläggningar vars innehåll är en gas, som tillhör grupp 2a.

2. Tryckkärl för luft och kvävgas.

Tabell 4 ska inte tillämpas på tryckkärl som ska innehålla en vätska som hör till grupp 2a vid en temperatur, t, som är 65 °C eller lägre. Sådana tryckkärl tillhör varken klass A eller B.

 Rörledningar delas in i klasser, baserat på tillåtet tryck gånger rörledningens nominella diameter, DN. Tabell 5 och 6 nedan visar hur stor produkten får vara, innan rörledningen faller inom klass B respektive A.

Rörledningar med skiftande diameter ska tillhöra den klass, som den största diametern medför.

Om den nominella diametern, DN, inte går att bestämma, ska rörledningens innerdiameter användas. Om rörledningens tvärsnitt inte är cirkulärt, ska den innerdiameter användas, som motsvarar en cirkel med samma area som tvärsnittet.

Rörledningar, som är grenledningar och har en mindre diameter, DN, än sin huvudrörledning, ska tillhöra samma klass som huvudrörledningen, fram till och med den första avstängningsventilen, räknat från anslutningspunkten mot huvudrörledningen.

Rörledningar, som är avsedda att innehålla en gas, som tillhör grupp 1a vilken även är en instabil gas enligt förordningen (EG) nr 1272/2008 (CLP), ska tillhöra klass A även om de vid tillämpning av tabellen skulle tillhöra klass B.

Rörledningar som ska innehålla en gas, som tillhör grupp 2a vid en temperatur högre än 350 °C, ska tillhöra klass A även om de vid tillämpning av tabellen skulle tillhöra klass B.

Tabell 6 ska inte tillämpas på rörledningar, som ska innehålla en vätska, som hör till grupp 2a vid en temperatur, t, som är 65 °C eller lägre. Sådana rörledningar tillhör varken klass A eller B.

 Cisterner delas in i klasser enligt följande:

1. Fluidgrupp 1a och

   1. volym över 5 000 liter, men högst 10 000 liter tillhör klass B

   2. volym över 10 000 liter tillhör klass A.

2. Fluidgrupp 2a, med temperatur, t, över 65° C och volym över 50 000 liter tillhör klass B.

 Vakuumkärl delas in i klasser enligt följande:

1. Fluidgrupp 1a och

   1. volym över 1 000 liter, men högst 5 000 liter tillhör klass B

   2. volym över 5 000 liter tillhör klass A.

2. Fluidgrupp 2a, med temperatur, t, över 65° C och

   1. volym över 50 000 liter, men högst 500 000 liter tillhör klass B

   2. volym över 500 000 liter tillhör klass A.

 Arbetsgivaren ska upprätta en förteckning över alla trycksatta anordningar i klass A eller B, som finns på de arbetsställen som den råder över. Förteckningen ska finnas tillgänglig på varje arbetsställe.

I förteckningen ska det finnas information för att kunna identifiera anordningarna om senast utförda kontroller och om vilka behållare som inte har en skylt enligt 10 kap. 24 §.

 Behållare i klass A och B ska ständigt övervakas. Ständig övervakning innebär att operatören omedelbart kan nå behållaren, och utan svårighet avgöra om det fortfarande är säkert att låta anordningen vara trycksatt, och vid avvikelser vidta nödvändiga åtgärder i tid.

Om arbetsgivaren genom dokumentationen av riskbedömningen enligt 6 § kan visa, att det är säkert att övervaka behållaren med ett visst tidsintervall, behöver den inte övervakas i enlighet med första stycket. Om det finns ett säkerhetsrelaterat larm, ska det även framgå av dokumentationen

1. på vilket sätt operatörer uppmärksammas på sådana larm från behållaren, och

2. vilken inställelsetid som gäller vid säkerhetsrelaterade larm från behållaren.

Om flera behållare har sammanfogats och fungerar tillsammans för ett särskilt ändamål, kan en gemensam bedömning enligt andra stycket göras för dessa behållare.

För pannor finns särskilda krav för övervakning i 10 kap.

 En arbetsgivare som låter en trycksatt anordning i klass A eller B vara trycksatt, ska ha dokumenterade rutiner för fortlöpande tillsyn av anordningen och dess eventuella säkerhetsutrustning tillgängliga på arbetsplatsen. En rutin kan omfatta en eller flera trycksatta anordningar. Av rutinen ska det framgå, vilka trycksatta anordningar och eventuella säkerhetsutrustningar som avses.

Av rutinerna enligt första stycket ska det framgå, hur arbetsgivaren säkerställer att kraven i 9 § följs. Arbetsgivaren ska regelbundet och minst en gång per år utvärdera och vid behov revidera rutinerna.

Arbetsgivaren ska utse en person, som genomför och dokumenterar den fortlöpande tillsynen enligt rutinen.

Den arbetsgivare som låter en eller flera trycksatta anordningar vara trycksatt i strid med första stycket ska betala en sanktionsavgift. I antalet sysselsatta inräknas personer på verksamhetens samtliga arbetsställen. Det är antalet sysselsatta dagen för överträdelsen som ska utgöra underlag för beräkningen av avgiften.

Lägsta avgiften är 10 000 kronor och högsta avgiften är 400 000 kronor. För den som har 500 eller fler sysselsatta, är avgiften 400 000 kronor. För den som har färre än 500 sysselsatta, ska sanktionsavgiften beräknas enligt följande:

Avgift = 10 000 kronor + (antal sysselsatta – 1) × 781 kronor.

Summan ska avrundas nedåt till närmaste hela hundratal.

Om arbetsgivaren redan har betalat sanktionsavgift för överträdelsen enligt 10 kap. 8 eller 29 §§ ska arbetsgivaren inte betala någon sanktionsavgift enligt denna paragraf.

 Arbetsgivaren ska föra en journal, som visar den återstående livslängden för trycksatta anordningar i klass A eller B, till stöd för den fortlöpande tillsynen. Om de delar som en anordning består av har olika livslängd, ska journalen beskriva de olika delarna separat.

En anordning som enligt 4 § undantas från krav på revisionskontroll enligt 10 kap. 20 §, och vars livslängd enligt journalen och bruksanvisningen har uppnåtts, får därefter bara vara trycksatt om arbetsgivaren har gjort en analys som visar att anordningen har en förlängd livslängd och dokumenterat analysen i journalen.

 En arbetsgivare som utför eller låter utföra en väsentlig reparation eller ändring av en trycksatt anordning i klass A eller B, ska upprätta en dokumentation enligt 41 § för åtgärden.

Bestämmelserna i första stycket gäller inte reparationer eller ändringar, som utförs som ett led i tillverkningen enligt de väsentliga säkerhetskraven i ett av Europeiska unionens produktdirektiv eller produktförordningar.

 Dokumentationen ska omfatta

1. konstruktions- och tillverkningsritningar, samt flödesschema för åtgärden, tillsammans med de beskrivningar och förklaringar som behövs för att förstå ritningarna och flödesschemat,

2. de metoder som använts för att utföra förband, som gör att anordningarna bara går att ta isär med förstörande metoder,

3. den skriftligt upprättade riskbedömningen enligt 6 §, som visar att arbetsgivaren har beaktat alla de avvikelser och händelser som är relevanta för säkerheten och som rimligen går att förutse som en följd av åtgärden,

4. beräkningar som visar, att säkerhetsutrustning som valts är tillräcklig, och

5. eventuella konstruktionsberäkningar för åtgärden.

Dokumentation av åtgärden ska, i förekommande fall, visa att

1. sådana förband, som gör att anordningarna bara går att ta isär med förstörande metoder, utförs på samma sätt som om förbandet utförts vid tillverkning enligt Arbetsmiljöverkets föreskrifter (AFS 2023:5) om produkter – tryckbärande anordningar bilaga 1, punkt 3.1.2 om permanenta förband,

2. personalen som utför förband enligt 1 eller den oförstörande provningen av förbandet är kvalificerad eller godkänd, för att utföra motsvarande åtgärder enligt Arbetsmiljöverkets föreskrifter (AFS 2023:5) om produkter – tryckbärande anordningar bilaga 1, punkt 3.1.2 eller 3.1.3,

3. eventuell värmebehandling utförs på samma sätt som om värmebehandlingen hade utförts vid tillverkning, enligt Arbetsmiljöverkets föreskrifter (AFS 2023:5) om produkter – tryckbärande anordningar bilaga 1, punkt 3.1.4 och att värmebehandlingen utförs vid ett lämpligt skede av åtgärden, i de fall som materialets egenskaper kan påverkas i sådan utsträckning att det påverkar anordningens säkerhet,

4. en oförstörande provning är utförd med godkänt resultat

5. en tryckkontroll är utförd efter åtgärden,

6. det finns nödvändig säkerhetsutrustning som fungerar, och

7. eventuella instruktioner i bruksanvisningen för åtgärden har följts, såvida inte instruktionerna avviker från 1–6.

 Dokumentation, som upprättas av arbetsgivaren efter åtgärder enligt 40 §, ska i huvudsak visa överensstämmelse med de väsentliga säkerhetskrav, som gäller enligt Europeiska unionens produktdirektiv, eller motsvarande regler för konstruktion och tillverkning, som om anordningen hade tillhandahållits på marknaden eller tagits i bruk vid den tidpunkt, då åtgärden utfördes.

När det inte är möjligt eller lämpligt att tillämpa dessa säkerhetskrav, ska det tydligt framgå av dokumentationen enligt 41 §, vilka tekniska lösningar som i stället vidtas, för att anordningen ska vara säker att trycksätta efter åtgärden.

 Bestämmelserna i detta kapitel gäller kontroll av trycksatta anordningar och tillhörande säkerhetsutrustning. De preciserar och kompletterar föreskrifterna om användning av arbetsutrustning i kapitel 2.

Föreskrifterna gäller inte anordningar som

1. finns i kärntekniska anläggningar, för vilka det har utfärdats motsvarande föreskrifter med stöd av förordningen (1984:14) om kärnteknisk verksamhet, eller någon annan författning som har ersatt den förordningen,

2. ingår i raketer, luftfartyg eller mobila offshore-enheter, samt utrustning som är speciellt avsedd för installation ombord på dessa farkoster eller för deras framdrivning,

3. ingår i vapen, ammunition eller annan materiel som är avsedd speciellt för militära ändamål,

4. är bildäck, luftkuddar, bollar och ballonger för lek och idrott, uppblåsbara båtar och andra liknande tryckbärande anordningar som består av ett mjukt hölje,

5. är eller ingår i masugnar, med tillhörande kylsystem, varmluftsrekuperatorer, rökgasrenare till masugnar samt direktreduktionsugnar med tillhörande kylsystem, gaskonvertrar, ugnar och skänkar för smältning, omsmältning, avgasning och gjutning av stål, järn och icke-järnmetaller,

6. är radiatorer och rörledningar i system för uppvärmning med vatten,

7. är ventilationskanaler, rökgaskanaler eller liknande,

8. ingår i system för tillförsel, fördelning och utsläpp av vatten med tillhörande utrustning samt turbinrör, trycktunnlar, tryckschakt och andra tilloppskanaler i vattenkraftverk och tillhörande utrustningsdelar,

9. är avsedda för transport och distribution av drycker, och vars tryck inte överstiger 7 bar, samtidigt som trycket gånger volymen inte överstiger 500 barliter,

10. är höljen eller maskindelar för vilka dimensioneringen, valet av material och konstruktionsreglerna i huvudsak baseras på krav på tillräcklig hållfasthet, styvhet och stabilitet när det gäller statisk och dynamisk påkänning under drift, eller med hänsyn till andra egenskaper, som påverkar deras funktion och där trycket inte har väsentlig betydelse för konstruktionen,

11. är andra anordningar än enkla tryckkärl som är avsedda för fordons funktion och som definieras i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/858 av den 30 maj 2018 om godkännande av och marknadskontroll över motorfordon och släpfordon till dessa fordon samt av system, komponenter och separata tekniska enheter som är avsedda för dessa fordon, om ändring av förordningarna (EG) nr 715/2007 och (EG) nr 595/2009 samt om upphävande av direktiv 2007/46/EG, Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 167/2013 av den 5 februari 2013 om godkännande och marknadskontroll av jordbruks- och skogsbruksfordon och Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 168/2013 av den 15 januari 2013 om godkännande av och marknadskontroll för två- och trehjuliga fordon och fyrhjulingar 167/2013 och 168/2013, eller

12. ingår i elektriska apparater för elproduktion eller eldistribution.

De begrepp som används ovan har samma innebörd, som motsvarande begrepp i Arbetsmiljöverkets föreskrifter (AFS 2023:5) om produkter – tryckbärande anordningar. Med begreppet enkla tryckkärl avses anordningar, som omfattas av Arbetsmiljöverkets föreskrifter (AFS 2023:6) om produkter – enkla tryckkärl eller skulle omfattats av motsvarande föreskrifter som gällde, när tryckkärlet togs i bruk. Med trycksatta anordningar i klass A och B avses samma anordningar som i 9 kap.

 I dessa föreskrifter har följande begrepp dessa betydelser.

Med begreppen gasflaska, batterivagn, batterifordon, tank, MEG-container, fordon och vagn avses i detta kapitel samma som i Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps föreskrifter (MSBFS 2022:3) om transport av farligt gods på väg och i terräng och Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps föreskrifter (MSBFS 2022:4) om transport av farligt gods på järnväg.

 Följande anordningar omfattas inte av bestämmelserna i 7–26 §§:

1. Cisterner och rörledningar för brandfarlig vätska som omfattas av krav på kontroll i föreskrifter, som har meddelats med stöd av förordningen (2010:1075) om brandfarliga och explosiva varor.

2. Sådana rörledningar som avses i 2 § a i Arbetsmiljöverkets föreskrifter (AFS 2023:5) om produkter – tryckbärande anordningar, om de är avsedda att innehålla en gasblandning som till övervägande del innehåller metan.

 Följande två typer av trycksatta anordningar är undantagna kraven på driftprov, även om de tillhör klass A eller B:

1. Rörledningar som innehåller vatten vid en temperatur av högst 120 °C och där säkerhetsutrustningen, som skyddar rörledningen är placerad på en annan trycksatt anordning.

2. Cisterner som inte behöver säkerhetsutrustning.

 Följande sex typer av trycksatta anordningar är undantagna kraven på in- och utvändig undersökning, även om de tillhör klass A:

1. Värmeväxlare i en undercentral i fjärrvärmesystem, där temperaturen inte överstiger 120 °C.

2. Behållare som är vakuumisolerade och innehåller kondenserad koldioxid.

3. Behållare för djupkyld kondenserad gas, vars kokpunkt vid ett normalt atmosfärstryck om 1,013 bar är under -153 °C.

4. Behållare och rörledningar i hydrauloljesystem, om materialet i dess tryckbärande delar är sådant att det erfarenhetsmässigt inte är stor risk för sprickbildning.

5. Behållare i en kyl- eller värmepumpsanläggning för ett köldmedium, som inte är korrosivt i förhållande till det trycksatta materialet.

6. Rörledningar som innehåller vatten med en temperatur av högst 120 °C och är förlagda på ett skyddat sätt.

 Arbetsgivaren ansvarar för att föreskrifterna i detta kapitel följs. Med arbetsgivare likställs den som hyr in arbetskraft.

Den som ensam eller gemensamt med familjemedlem driver yrkesmässig verksamhet utan anställd, ska följa bestämmelserna i detta kapitel. Detta följer av 3 kap. 5 § andra stycket arbetsmiljölagen (1977:1160). Det innebär att den som driver sådan verksamhet ska följa det som sägs i detta kapitel om arbetsgivare och om arbetstagare.

Av 1 och 3 kap. arbetsmiljölagen följer att föreskrifterna i detta kapitel under vissa omständigheter kan medföra skyldigheter även för andra än arbetsgivaren. Det som sägs i detta kapitel gäller då även dem.

 Arbetsgivaren får bara trycksätta anordningar i klass A eller B om ett kontrollorgan, vid en kontroll, har bedömt att anordningen uppfyller kraven i detta kapitel.

Anordningen får inte användas trycksatt på ett sätt eller under sådana förhållanden, som avviker från ett kontrollorgans bedömning av det högsta eller lägsta trycket i bar respektive temperatur i °C.

Bestämmelserna i första och andra styckena gäller inte trycksättning, som behövs för tryckkontroll, provdrift, intrimning eller liknande, som kontrollorganet har bedömt är nödvändigt, för att kunna utföra en kontroll.

 Den arbetsgivare som låter en anordning vara trycksatt eller underlåter att göra en trycksatt anordning trycklös, i strid med 7 § första eller andra stycket, ska betala en sanktionsavgift.

Avgiften ska bestämmas enligt tabellen nedan. Den lägsta avgiften är 15 000 kronor och den högsta är 300 000 kronor. En arbetsgivare som trycksätter flera trycksatta anordningar i strid med 7 § första eller andra stycket, ska maximalt betala 600 000 kronor.

Om arbetsgivaren redan har betalat sanktionsavgift för överträdelsen enligt 9 kap. 38 § eller 29 § detta kapitel ska arbetsgivaren inte betala någon sanktionsavgift enligt denna paragraf.

 Arbetsgivaren ska låta göra en första kontroll av trycksatta anordningar i klass A eller B

1. innan de trycksätts för första gången, eller

2. om de har varit stationära och ska trycksättas, efter det att de har flyttats.

Vid denna kontroll ska ett kontrollorgan kontrollera, att anordningen är lämplig för sitt ändamål och att den inte är skadad.

Kontrollen ska alltid omfatta en bedömning av att anordningen inte uppenbarligen är placerad i strid med 9 kap. 7 och 8 §§.

Om en arbetsgivare installerar eller låter installera en trycksatt anordning i klass A eller B, genom sammanfogning med minst en annan trycksatt anordning, ska kontrollorganet dessutom innan trycksättning bedöma, om bestämmelserna i 6 kap. i Arbetsmiljöverkets föreskrifter och allmänna råd (AFS 2023:9) om produkter – för stegar, ställningar, och viss annan utrustning för arbete på höjd, samt vissa trycksatta anordningar är uppfyllda.

Kontrollorganet ska inte göra någon bedömning enligt fjärde stycket, om en arbetsgivare kan visa att en trycksatt anordnings sammanfogning med en annan trycksatt anordning, har omfattats av en försäkran om överensstämmelse enligt ett av Europeiska unionens produktdirektiv.

 Arbetsgivaren ska låta genomföra återkommande kontroller av trycksatta anordningar i klass A eller B, enligt bilaga 7.

Förfallomånad är den kalendermånad, när intervallet för nästa återkommande kontroll löper ut. Kontrollorganet bestämmer förfallomånaden vid varje kontrolltillfälle utifrån villkoren i bilaga 7.

För trycksatta anordningar i klass B, utförs den återkommande kontrollen i form av driftprov.

För trycksatta anordningar i klass A, utförs den återkommande kontrollen i form av driftprov, eller driftprov i kombination med en in- och utvändig undersökning.

När driftprov utförs i kombination med en in- och utvändig undersökning, ska driftprovet utföras sist. Undantaget är om kontrollorganet har bedömt att det är minst lika säkert att genomföra hela eller delar av driftprovet före den in- och utvändiga undersökningen.

 Om en arbetsgivare tillämpar ett program för riskanpassad kontroll av trycksatta anordningars skick, får förfallomånaden för nästkommande kontroll med in- och utvändig undersökning bedömas utan att tillämpa bilaga 7. Programmet ska bedömas av ett kontrollorgan i enlighet med 12–19 §§. En förutsättning för att tillämpa programmet är, att ett kontrollorgan har bedömt att programmet ger minst samma säkerhet, som om man hade tillämpat bilaga 7.

Programmet ska omfatta en sammanfogad grupp av trycksatta anordningar och dessa anordningar ska användas med samma tryck, temperatur, fluid och andra driftsbetingelser.

Programmet kan upprättas för enstaka anordningar i en sammanfogad grupp, om arbetsgivaren bedömer att avställning av anordningen för en in- och utvändig undersökning medför synnerliga olägenheter.

 Innan arbetsgivaren upprättar ett program enligt 11 §, ska de trycksatta anordningar i klass A eller B som ingår i programmet, åtminstone ha genomgått en in- och utvändig undersökning enligt 10 §.

En anordning kan omfattas av ett program, utan att en invändig undersökning enligt första stycket är genomförd. Då ska arbetsgivaren ha bedömt, att en invändig undersökning medför synnerliga olägenheter. Ett kontrollorgan ska då ha bedömt att det

1. finns metoder, som vid specificerade driftsbetingelser ger samma säkerhet, som att utföra en in- och utvändig undersökning enligt 10 §, eller

2. är bevisat att anordningens innehåll inte är skadligt för det material som den är tillverkad av, och att ingen annan skademekanism rimligen är förutsebar.

 Arbetsgivaren ska ta fram ett skriftligt program enligt 11 §. Programmet ska identifiera de trycksatta anordningar som omfattas, och innehålla uppgifter om

1. de driftsförutsättningar som programmet baserats på,

2. erfarenheter från användningen,

3. bedömningar och provrapporter från tidigare kontroller,

4. intervall för kontrollorganets återkommande kontroll av de trycksatta anordningar som omfattas av programmet,

5. den utökade riskbedömning av skicket hos anordningen eller gruppen av anordningar som tagits fram enligt 9 kap. 6 §, och

6. de metoder som programmet förutsätter, och kraven på de personer som utför den tillsyn som anges i programmet.

Den utökade riskbedömning, som avses i första stycket 5, ska omfatta analyser av konsekvenser och skademekanismer, som gör det möjligt att avgöra intervall utan att tillämpa bilaga 7.

Det ska också framgå hur programmet ökar omfattningen av den fortlöpande tillsynen, i förhållande till vad som skulle ha motiverats, om man i stället hade gjort återkommande kontroller enligt intervallen i bilaga 7.

 Arbetsgivaren ska kontinuerligt utveckla programmet enligt 11 §, utifrån det som framkommer vid användningen, den fortlöpande tillsynen och kontrollerna.

Arbetsgivaren ska undersöka, och vid behov revidera, programmet när

1. en revisionskontroll eller första kontroll har utförts,

2. programmet inte längre är aktuellt, på grund av nya kunskaper om liknande anordningar, eller

3. uppgifterna i 13 § första stycket har ändrats.

Kontrollorganet ska bedöma, om programmet fortfarande ger samma säkerhet, som om en in- och utvändig undersökning hade utförts enligt bilaga 7

1. efter en revidering enligt andra stycket, eller

2. när sex år har gått sedan den senaste bedömningen enligt 11 § första stycket.

 Ett kontrollorgan, som har bedömt att en arbetsgivares program enligt 11 § första stycket ger samma säkerhet, som om en in- och utvändig undersökning hade utförts enligt bilaga 7, ska besöka arbetsgivaren två gånger per år, för att försäkra sig om, att den upprätthåller och tillämpar programmet. Efter varje besök ska kontrollorganet lämna en rapport till arbetsgivaren, som visar att förutsättningarna, som låg till grund för den föregående bedömningen, fortfarande är uppfyllda.

 Kontrollorganet kan göra oanmälda besök hos arbetsgivaren, utöver besöken i 15 §. Nödvändigheten av besöken och deras frekvens ska följa ett besökskontrollsystem, som kontrollorganet handhar. Kontrollorganet ska särskilt ta hänsyn till följande faktorer, när de utformar systemet:

1. Resultaten av tidigare kontroller enligt 11 § och 14 § tredje stycket samt resultaten av tidigare besök.

2. Behovet av att följa upp åtgärder, som har föranletts av arbetsgivarens fortlöpande tillsyn enligt 13 § tredje stycket.

3. Speciella villkor som är knutna till programmet, om det finns sådana.

4. Betydelsefulla förändringar i arbetsgivarens organisation som kan påverka programmet.

Vid de oanmälda besöken får kontrollorganet vid behov utföra eller låta utföra provningar, för att kontrollera att programmet fungerar tillfredsställande. Kontrollorganet ska lämna en rapport till arbetsgivaren, och en provningsrapport om de har utfört provning.

 Om kontrollorganet inte ges möjlighet att göra besök enligt 15 och 16 §§, får arbetsgivaren inte trycksätta eller låta en anordning vara trycksatt, innan en kontroll med en in- och utvändig undersökning har utförts enligt bilaga 7.

Kontrollorgan, som inte ges möjlighet att göra besök enligt 15 och 16 §§, ska meddela Arbetsmiljöverket detta.

 Arbetsgivaren ska låta göra en återkommande kontroll med en in- och utvändig undersökning enligt bilaga 7 inom sex månader, om kontrollorganet eller Arbetsmiljöverket bedömer, att programmet för riskanpassad kontroll av trycksatta anordningars skick inte längre ger samma säkerhet, som om en sådan undersökning hade utförts. Sedan ska intervallet för in- och utvändig undersökning bedömas utifrån kraven i bilaga 7.

 Ett kontrollorgan, som har bedömt att ett program för trycksatta anordningars skick uppfyller 13 och 14 §§, ska lämna en rapport till arbetsgivaren. Kontrollorganet ska utfärda ett intyg enligt 25 §, som anger intervallet för nästkommande in- och utvändiga undersökning. Intyget ska utfärdas för varje anordning, som ingår i programmet.

Kontrollorganet ska meddela Arbetsmiljöverket, vilka anordningar som omfattas av programmet för riskanpassad kontroll av trycksatta anordningars skick.

 Arbetsgivaren ska låta göra en revisionskontroll av trycksatta anordningar i klass A eller B, när de

1. väsentligen har reparerats eller ändrats,

2. har utsatts för sådana risker att de kan ha skadats,

3. ska vara trycksatta med väsentligt ändrade driftsförhållanden, eller

4. ska vara trycksatta efter det att journalen enligt 9 kap. 39 § visar, att det inte finns någon återstående livslängd.

En revisionskontroll behöver inte utföras om

1. ett kontrollorgan bedömer, att omständigheterna i första stycket 1–3 obetydligt påverkar anordningens hållfasthet, eller

2. arbetsgivaren kan visa, att en åtgärd enligt första stycket har utförts som ett led i tillverkningen, enligt de väsentliga säkerhetskraven i ett av Europeiska unionens produktdirektiv.

 Vid en revisionskontroll ska kontrollorganet kontrollera, om anordningen efter åtgärden fortfarande är lämplig för sitt ändamål, och dokumentationen av vidtagna åtgärder uppfyller kraven i 9 kap. 40–42 §§.

 Efter en kontroll ska kontrollorganet bedöma om anordningen uppfyller kraven i bestämmelserna, som den har kontrollerats mot, och i övrigt är säker att använda för ändamålet, som arbetsgivaren avser.

För anordningar som uppfyller kraven ska kontrollorganet därefter bedöma högsta respektive lägsta tryck i bar, och temperatur i °C med hänsyn till säkerheten vid den avsedda användningen, och förfallomånad för nästa återkommande kontroll enligt 10 eller 19 §§.

 För en behållare, som ett kontrollorgan har bedömt uppfyller kraven, ska kontrollorganet utfärda en skylt eller uppdatera informationen på en skylt som redan finns.

På skylten ska det finnas lättförståeliga och tydliga uppgifter om

1. anordningens identitet eller tillverkningsnummer,

2. förfallomånad för nästa återkommande kontroll (månad, år),

3. kontrollorganets märke,

4. högsta respektive lägsta tryck och temperatur, som anordningen får trycksättas vid, och

5. en markering att anordningen är kontrollerad och har bedömts uppfylla kraven i dessa föreskrifter.

 Arbetsgivaren ska se till, att den senast utfärdade skylten fästs på en väl synlig plats på behållaren.

Skylten får även placeras på en samlad plats för flera behållare, där det är möjligt att avgöra vilken behållare som hör till respektive skylt.

 Efter en kontroll eller en bedömning enligt 19 § första stycket, ska kontrollorganet utfärda ett intyg om att kontrollen har gjorts. Intyget ska innehålla datum för kontrollen, resultatet av kontrollen och förfallomånad enligt 22 §.

Om kontrollorganet har bedömt, att en trycksatt anordning inte uppfyller kraven i 22 § första stycket, ska det snarast sända intyget till arbetsgivaren och Arbetsmiljöverket. Arbetsgivaren ska då i sin tur informera andra yrkesmässiga verksamhetsutövare, som använder den trycksatta anordningen.

 Återkommande kontroller ska utföras inom en bestämd tidsperiod. Kontrollen får utföras tidigast sex månader före eller fem månader efter förfallomånaden, enligt 22 § andra stycket.

Om intervallet fram till nästa återkommande kontroll är sex månader, ska kontrollen dock utföras innan förfallomånaden har löpt ut.

Arbetsgivaren kan begära att förfallomånaden ska infalla tidigare, vilket då blir den nya förfallomånaden.

De år när såväl in- och utvändig undersökning som driftprov ska utföras, ska förfallomånaden för nästa kontroll markeras på skylten först när båda kontrollerna är utförda.

 Arbetsgivaren får bara låta en panna i klass A eller B vara driftsatt, om ett kontrollorgan vid en kontroll har bedömt att pannan har förutsättningar att användas säkert, med den övervakning som arbetsgivaren avser att tillämpa.

En panna får bara vara driftsatt under den period, som kontrollorganet har bedömt att pannan kan användas säkert, enligt information på intyget enligt 25 §. Bedömningen ska utföras av samma kontrollorgan som utför driftprovet enligt 10 §, och ska utföras samtidigt som driftprovet. Kontrollorganet ska då bedöma, vilken typ av övervakning som ska tillämpas och villkoren för övervakningen.

Pannan får inte övervakas på ett annat sätt eller under andra villkor, än det som har fastställts av ett kontrollorgan och dokumenterats enligt 41 §.

Bestämmelserna i första stycket gäller inte sådan provdrift, intrimning eller liknande, som kontrollorganet har bedömt är nödvändig, för att kunna utföra sin bedömning.

 En panna i klass A eller B ska ständigt övervakas, när den startas. Om pannan har stoppats av en annan orsak än ett säkerhetsrelaterat larm, får den dock återstartas med periodisk övervakning om

1. pannvattnets temperatur överstiger 50 °C, och

2. det inte finns risk för att värme är ackumulerad i farlig mängd.

Arbetsgivaren, som med ständig övervakning har använt en panna, där värme kan ackumuleras i farlig mängd, ska fortsätta övervaka pannan, till dess restvärmen inte längre är en fara.

 Den arbetsgivare, som använder eller låter använda en panna i strid med 27 eller 28 §§, ska betala en sanktionsavgift.

Om arbetsgivaren redan har betalat sanktionsavgift för överträdelsen enligt 8 § detta kapitel eller 9 kap. 38 § ska arbetsgivaren inte betala någon sanktionsavgift enligt denna paragraf.

Lägsta avgiften är 15 000 kronor och högsta avgiften är 300 000 kronor. Avgiften ska bestämmas enligt tabellen nedan. En arbetsgivare som använder flera pannor i strid med 27 eller 28 §§, ska maximalt betala 600 000 kronor.

 Arbetsgivaren ska se till att kompetensen hos minst en av dem som övervakar en panna i klass A eller B, har bedömts överensstämma med kraven för pannoperatörer i bilaga 8. Bedömningen ska vara gjord av ett certifieringsorgan.

Bedömning av ett certifieringsorgan enligt första stycket behövs inte, om pannoperatören har sådana yrkeskvalifikationer, som ska erkännas enligt 10 och 11 §§ i lagen (2016:145) om erkännande av yrkeskvalifikationer.

Arbetsgivaren ska dessutom se till att pannoperatörerna får de kompletterande kunskaper och färdigheter, som driften av den specifika pannan kräver.

 En arbetsgivare som låter en pannoperatör övervaka en panna i klass A eller B, ska dokumentera uppdraget.

Dokumentationen ska

1. identifiera den pannoperatör som har uppdraget,

2. upplysa om vilka uppgifter som ingår i uppdraget, och

3. ange hur arbetsgivaren har säkerställt att 30 § är uppfylld.

På ett gemensamt arbetsställe ska den samordningsansvariga arbetsgivaren ha rutiner för att säkerställa att den som övervakar en panna har dokumentation enligt första stycket från sina respektive arbetsgivare.

Arbetsgivaren ska en gång per kalenderår ge certifieringsorganet kopior av det dokumenterade uppdraget, som en bekräftelse av att pannoperatörerna övervakar pannor som motsvarar certifikatens kategori.

 Arbetsgivaren ska se till att pannoperatörer, vars uppdrag omfattar övervakning enligt 9 kap. 37 § första stycket, har den ständiga övervakningen som huvuduppgift.

Den arbetsgivare som använder en panna med ständig övervakning, ska säkerställa att tillräckligt många pannoperatörer är i tjänst, för att utesluta att pannan lämnas utan övervakning när den är i drift.

 En panna får bara övervakas periodiskt, om den har utrustning som hindrar att förutbestämda värden för tryck, temperatur, flöde eller fluidnivå över- eller underskrids.

För att medge periodisk övervakning, ska kontrollorganet bedöma om

1. pannan har nödvändig utrustning enligt första stycket, och

2. pannans inkoppling och de anordningar som är sammanfogade till pannan ger den säkerhet som krävs, för att övervaka pannan periodiskt.

Kontrollorganet ska inte göra någon egen bedömning, om en bedömning enligt andra stycket har utförts, som ett led i tillverkningen enligt de väsentliga säkerhetskraven i ett av Europeiska unionens produktdirektiv. I stället ska kontrollorganet lägga tillverkarens bedömning till grund för de övriga bedömningar de gör, med stöd av detta kapitel.

 Kontrollorganet ska bedöma hur ofta pannan ska övervakas på plats, enligt 35–37 §§.

 Följande pannor ska övervakas på plats, så ofta som följer av tabellen nedan:

1. Pannor i klass A eller B där värme kan ackumuleras i farlig mängd.

2. Pannor där mer än 5 procent av panneffekten tas ut i form av vattenånga.

Kontrollorganet kan medge ett längre intervall, beroende på den säkerhetsutrustning som pannan är utrustad med. De intervall som kan medges är 24 eller 72 timmar, förutom grundintervallen.

 Pannor i klass A som inte omfattas av 35 § ska övervakas på plats minst en gång per dygn.

Kontrollorganet kan medge ett längre intervall, beroende på den säkerhetsutrustning som pannan är utrustad med. Det längsta intervall som får medges är 72 timmar.

 Som villkor för periodisk övervakning, ska kontrollorganet fastställa den längsta tillåtna inställelsetiden vid säkerhetsrelaterade larm från pannor i klass A eller B. Vid säkerhetsrelaterade larm från en panna, där värme kan ackumuleras i farlig mängd, får inställelsetiden fastställas till högst 30 minuter, såvida inte pannan

1. har ett nödkylningssystem, som har kontrollerats i full omfattning och resultatet av kontrollen visar att en annan inställelsetid kan godtas ur säkerhetssynpunkt, eller

2. är konstruerad så att ett nödkylningssystem inte behövs ur säkerhetssynpunkt, eller om temperaturen i pannan inte kan uppnå ett farligt värde vid bortfall av hjälpenergi eller någon annan driftstörning.

För sådana pannor som uppfyller bestämmelserna i första stycket 1 eller 2, kan kontrollorganet fastställa en inställelsetid som maximalt får vara 90 minuter.

Förutsättningarna för periodisk övervakning är inte uppfyllda, om pannoperatörerna befinner sig på så stort avstånd från pannan, att de riskerar att inte hinna inställa sig vid pannan inom den tid, som kontrollorganet har fastställt.

 Arbetsgivaren ska ha dokumenterade rutiner, som säkerställer att bestämmelserna i 28 och 30–37 §§ uppfylls. Rutinerna ska finnas tillgängliga på arbetsplatsen.

 Kontrollorganet ska kontrollera att arbetsgivarens rutiner inte strider mot kraven i 38 §.

 Efter en kontroll, ska kontrollorganet bedöma om och hur pannan får övervakas.

 Efter bedömningen enligt 34 §, ska ett kontrollorgan dokumentera sin bedömning på samma intyg, som utfärdas enligt 25 § och överlämna det till arbetsgivaren.

Om kontrollorganet har bedömt att pannan kan övervakas periodiskt, ska det av intyget framgå vilket övervakningsintervall och vilken inställelsetid, som är förutsättningen för övervakningen.

Om kontrollorganet har bedömt att pannan inte kan övervakas periodiskt, men att den kan användas säkert med ständig övervakning, ska den bedömningen framgå av intyget. Om kontrollorganet bedömer att det inte ens finns förutsättningar för säker användning vid ständig övervakning, ska det av intyget framgå att pannan inte får vara i drift. Om intyget innebär att pannan inte får vara i drift, ska kontrollorganet snarast sända en kopia till Arbetsmiljöverket.

 Kontrollorganets bedömning enligt 34 § är giltig fram till dess att nästa driftprov av pannan ska vara utfört enligt 10 §.

 Kontroll enligt 9 kap. 20 och 21 §§ och 10 kap. 34 § ska utföras av organ, som ackrediterats för en sådan kontroll enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008 av den 9 juli 2008 om krav för ackreditering och upphävande av förordning (EEG) nr 339/93, eller den som uppfyller motsvarande krav enligt bestämmelser i ett annat land i Europeiska unionen, Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller Turkiet.

Certifiering enligt 30 § första stycket ska utföras av ett organ, som ackrediterats för sådan certifiering enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008 av den 9 juli 2008 om krav för ackreditering och upphävande av förordning (EEG) nr 339/93, eller den som uppfyller motsvarande krav enligt bestämmelser i ett annat land i Europeiska unionen, Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller Turkiet.

 För att få utföra återkommande kontroller av bärbara brandsläckare och flaskor för andningsapparat, ska kontrollorganet vara ett kontrollorgan av typ A eller B.

För att få utföra återkommande kontroller i form av in- och utvändig undersökning av rörledningar eller funktionskontroll av säkerhetsutrustning, ska kontrollorganet vara ett kontrollorgan av typ A eller B.

För övriga kontroller ska kontrollorganet vara ett kontrollorgan av typ A.

Med kontrollorgan typ A och B, avses kontrollorgan som uppfyller kraven enligt SS-EN ISO/IEC 17020:2012 utgåva 2, Bedömning av överensstämmelse – Krav på verksamhet inom olika typer av kontrollorgan.

 För att få utföra kontroller enligt 44 § tredje stycket, ska kontrollorganet minst uppfylla kraven för att få utföra kontroller enligt bestämmelserna om första kontroll enligt 9 §, återkommande kontroll enligt 10 § och revisionskontroll enligt 20 och 21 §§.

För att få utföra bedömningar för program för riskanpassad kontroll av trycksatta anordningars skick enligt 11–19 §§ och för bedömning av ständig och periodisk övervakning av pannor enligt 28 och 30–42 §§, krävs att kontrollorganet får utföra de kontroller som nämns i första stycket.

 Kontrollorganet ska bevara dokumentation från en återkommande kontroll tills dess ett år har gått sedan nästa återkommande kontroll. Dokumentation från den första kontrollen och revisionskontroller ska bevaras i tio år.

 Ett kontroll- eller certifieringsorgan som inte är ackrediterat av Swedac och som avser att utföra kontroller eller certifiering enligt föreskrifterna, ska anmäla detta till Arbetsmiljöverket. Ackrediteringsbeviset eller motsvarande bevis som styrker kontroll- eller certifieringsorganets behörighet, ska bifogas till anmälan.

Efter det att Arbetsmiljöverket har bekräftat att anmälan gjorts enligt första stycket, får kontroll- eller certifieringsorganet utföra kontroller eller certifieringar.

Kontroll- och certifieringsorgan som utför kontroller eller certifieringar, ska medverka vid samråd som Arbetsmiljöverket kallar till, och vid dessa möten rapportera utfall av kontroller eller certifieringar.

 Om en arbetsgivare har nekat ett kontrollorgan att slutföra ett påbörjat uppdrag eller att kontrollera en trycksatt anordning, ska kontrollorganet meddela detta till Arbetsmiljöverket.

 Bestämmelserna i detta kapitel gäller för användning av lyftanordningar och lyftredskap. De preciserar och kompletterar föreskrifterna om användning av arbetsutrustning i kapitel 2. Föreskrifterna gäller inte utrustning som omfattas av 4 kap. om användning av truckar.

 Arbetsgivaren ansvarar för att bestämmelserna i detta kapitel följs. Med arbetsgivare likställs den som hyr in arbetskraft.

Den som ensam eller gemensamt med familjemedlem driver yrkesmässig verksamhet utan anställd, ska följa bestämmelserna i detta kapitel. Detta följer av 3 kap. 5 § andra stycket arbetsmiljölagen (1977:1160). Det innebär att den som driver sådan verksamhet ska följa det som sägs i detta kapitel om arbetsgivare och om arbetstagare.

Av 1 och 3 kap. arbetsmiljölagen följer att föreskrifterna i detta kapitel under vissa omständigheter kan medföra skyldigheter även för andra än arbetsgivaren. Det som sägs i detta kapitel gäller då även dem.

 I dessa föreskrifter har följande begrepp dessa betydelser.

 Vid en undersökning och riskbedömning innan lyftanordningar och lyftredskap används, ska arbetsgivaren särskilt uppmärksamma

1. lyftanordningarnas stabilitet under olika mark- och väderförhållanden,

2. tillträde till riskområden,

3. arbetstagarnas praktiska och teoretiska kunskaper,

4. arbete under upplyft last samt lyft av personer,

5. service- och monteringsarbeten,

6. användning och val av lyftredskap,

7. säkring av last, lastkoppling och manuell styrning av last,

8. sammanfallande arbetsområden och användning av flera lyftanordningar för lyft av gemensam last (så kallad samlyft), och

9. livslängd och underhåll av lyftanordningar och lyftredskap.

 Arbetsgivaren ska se till att kraven i 2 kap. 5 § är uppfyllda när en lyftanordning eller lyftredskap används.

 Arbetsgivaren ska se till att en lyftanordning eller lyftredskap som inte omfattas av 2 kap. 5 § uppfyller kraven i bilaga 9 när den används. Lyftanordningar eller lyftredskap som bara i vissa avseenden omfattas av 2 kap. 5 §, ska i övrigt uppfylla kraven i bilaga 9 när den används.

Varor som lagligen saluförs i en annan medlemsstat i Europeiska unionen eller i Turkiet, eller som har sitt ursprung i och som lagligen saluförs i en Eftastat som är part i EES-avtalet förutsätts vara förenliga med dessa föreskrifter. Tillämpningen av dessa föreskrifter omfattas av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/515 av den 19 mars 2019 om ömsesidigt erkännande av varor som är lagligen saluförda i en annan medlemsstat och om upphävande av förordning (EG) nr 764/2008.

 Arbetsgivaren ska se till att arbete med lyftanordningar och lyftredskap planeras, organiseras och genomförs, så att farliga situationer förhindras.

Vid arbeten med lyft där representanter från flera verksamheter är involverade, ska en person utses som ansvarig för planering och genomförande av sådant arbete.

 Arbetsgivaren ansvarar för att, vid användning av en lyftanordning som är mobil eller som kan demonteras och flyttas mellan olika uppställningsplatser

1. vidta åtgärder som hindrar anordningen från att välta, glida eller på annat sätt förflyttas oavsiktligt,

2. vidta dessa åtgärder med särskild hänsyn till markförhållandena, och

3. kontrollera före ett lyft, att dessa åtgärder är korrekt utförda.

 Arbetsgivaren ska vidta åtgärder för att säkerställa att ingen uppehåller sig under en upplyft last. Detta gäller inte om

1. arbetet ska utföras under en upplyft last och lyftanordningen är särskilt konstruerad för det, och

2. det krävs, för att effektivt utföra arbetsuppgifterna.

En last får normalt inte transporteras ovanför oskyddade arbetsplatser, där personer uppehåller sig. När man ändå gör det, om arbetsuppgifterna inte kan utföras effektivt på något annat sätt, ska arbetsgivaren fastställa lämpliga arbetsmetoder och se till att de tillämpas.

 Arbetsgivaren ska se till att en last är säkrad, så att den vid ett lyft eller en förflyttning inte kan röra sig oavsiktligt.

 Arbetsgivaren ska se till att en lyftanordning inte används utomhus, när väderförhållandena är sådana att säker användning äventyras och personer därigenom utsätts för risker. Dessutom ska arbetsgivaren vidta lämpliga åtgärder, så att ingen utsätts för risker, när utrustningen används utomhus. Det gäller särskilt åtgärder som hindrar utrustningen från att välta.

 Arbetsgivaren ska se till att överlastdon och gränsbrytare är inställda så att skyddsfunktionen aktiveras, innan en fara uppstår.

 Arbetsgivaren ska se till att en personlig fallskyddsutrustning används om det behövs för att få säkert tillträde till lyftanordningens olika delar eller det finns risk för att lyftanordningen blir påkörd av en annan anordning eller ett fordon.

Fallskyddsutrustningen ska förvaras lättåtkomligt på eller nära anordningen.

 Arbetsgivaren ska se till att det finns en maskindriven hiss för tillträde till en hytt som är belägen mer än 25 meter över markytan eller över något annat tillträdesplan.

Hiss behövs inte om hytten är höj- och sänkbar eller lyftanordningen normalt manövreras från markplanet och bara undantagsvis från hytten.

 Arbetsgivaren ska se till att personer bara får lyftas med en anordning som är konstruerad och tillverkad för detta.

Undantag från första stycket får göras i nödsituationer, vid räddningsarbete inom räddningstjänst, polis och militär, eller om föreskrifterna i kapitel 12 är uppfyllda.

 Arbetsgivaren ska vidta åtgärder för att undvika kollisioner mellan laster eller anordningar, när två eller flera anordningar för att lyfta last har installerats eller monterats på en arbetsplats så att deras arbetsområden delvis sammanfaller.

Arbetsgivaren ska också vidta åtgärder för att förhindra att en lyftanordning för last eller personer blir påkörd av ett annat fordon, när anordningen används på en plats där det finns risk för det.

 Om två eller flera lyftanordningar måste användas samtidigt för att lyfta en last, ska arbetsgivaren fastställa ett förfarande som säkerställer god samordning mellan operatörerna, och se till att det tillämpas.

 Arbetsgivaren ska se till att ett lyftredskap väljs med hänsyn till

1. den last som ska hanteras,

2. de grippunkter eller lyftöglor som ska användas,

3. rådande väderleksförhållanden, och

4. hur stroppningen eller slingningen utförs.

Om man inte demonterar ett lyftredskap efter användningen, ska man tydligt märka det, så att det framgår hur det ska användas.

 Arbetsgivaren ska se till att ett lyftredskap förvaras så att det inte riskerar att skadas eller förstöras.

 Arbetsgivaren ska se till att service- och monteringsarbeten på hissar utförs så att risker inte uppstår.

Vid service- och monteringsarbete ska hissen manövreras med ett hålldon.

Om ett monteringsarbete utförs samtidigt som en person befinner sig på eller i det lastbärande organet, ska fånganordning och hastighetsbegränsare vara inkopplade.

 Arbetsgivaren ska se till att skrymmande gods bara får transporteras i hissar

1. som är speciellt konstruerade för detta,

2. som är försedda med korgdörr, eller

3. vars korgöppning är försedd med en skyddsanordning, som stoppar hissen, om godset kommer i kontakt med schaktväggen.

 Arbetsgivaren ska se till att om en operatör av en anordning för att lyfta fritt hängande last inte har fullgod sikt över hela lyftområdet, antingen direkt eller med hjälputrustning, ska en person med kompetens för uppgiften stå i direktkontakt med och vägleda operatören. Arbetet ska organiseras så att lasten inte kan röra sig på ett farligt sätt.

 Arbetsgivaren ska se till att den som gör fast eller lossar en last för hand, kan göra det på ett säkert sätt, antingen genom att ha kontroll över lyftanordningen, eller stå i direkt kontakt med den som manövrerar anordningen.

 Arbetsgivaren ska se till att vid det arbete som kräver manuell inpassning av en last, används en lyftanordning som kan regleras så att man har god kontroll över lyftet.

 Arbetsgivaren ska vidta lämpliga åtgärder så att ingen utsätts för risker, om en anordning för att lyfta fritt hängande last inte kan hålla lasten, om energitillförseln bryts helt eller delvis.

 Arbetsgivaren ska se till att en fritt hängande last normalt inte lämnas utan övervakning.

 Arbetsgivaren ska se till att en lyftanordning eller ett lyftredskap bara används av den, som är väl förtrogen med arbetet och har teoretiska och praktiska kunskaper för säker användning.

Kunskaperna ska omfatta aktuella arbetsmiljöregler och i relevanta delar lyftanordningens eller lyftredskapets uppbyggnad, drift, manövrering, egenskaper, användningsområde, begränsningar, underhåll och kontroll.

 Arbetsgivare, som låter en arbetstagare eller inhyrd personal använda lyftanordningar eller lyftredskap, ska ha dokumentation över personens praktiska och teoretiska kunskaper om säker användning av utrustningen. Den arbetsgivare som ansvarar för användning av lyftanordningar eller lyftredskap på ett gemensamt arbetsställe, ska ha motsvarande dokumentation tillgänglig där.

Arbetsgivare får bara anlita arbetstagare och inhyrd personal, som denna arbetsgivare har gett skriftligt tillstånd, till att använda en maskindriven lyftanordning. För inhyrd personal krävs även skriftligt tillstånd från den arbetsgivare som hyr ut personalen. Tillståndet ska upplysa om de typer av lyftanordningar, lyftredskap och arbetsuppgifter som omfattas.

Kraven på dokumentation och tillstånd gäller inte vid användning av hissar.

 Arbetsgivaren ska se till att lyftanordningar och lyftredskap underhålls och genomgår dagliga kontroller samt fortlöpande tillsyn med lämpliga intervall.

 Arbetsgivaren ska se till att en lyftanordning kontrolleras och genomgår funktionsprov, varje gång den tas i bruk efter att ha varit nedmonterad.

 Arbetsgivaren ska se till att underhåll, reparation och ombyggnad utförs på ett sådant sätt att en lyftanordnings eller ett lyftredskaps funktion, hållfasthet och stabilitet inte äventyras.

 Arbetsgivaren ska föra journal över

1. underhåll och fortlöpande tillsyn enligt 29 §,

2. kontroller enligt 30 §,

3. drift av maskindrivna kranar med maxlast över 1 000 kg, och

4. övrigt som är specificerat av tillverkaren.

 Om brister eller skador på en lyftanordning eller ett lyftredskap som kan äventyra säkerheten har upptäckts vid en kontroll, ska arbetsgivaren avhjälpa eller reparera dem före fortsatt användning.

En konditionsanalys ska göras för lyftanordningen, när driftjournalen eller en kontroll visar att den närmar sig sin konstruktiva livslängd.

 Bestämmelserna i detta kapitel gäller för utrustning och arbete när personer lyfts med kranar eller truckar, som ursprungligen inte är konstruerade och tillverkade för att lyfta personer enligt det undantag som anges i 11 kap. 15 § och som gäller detta kapitel. De preciserar och kompletterar föreskrifterna om användning av arbetsutrustning i kapitel 2.

 Arbetsgivaren ansvarar för att föreskrifterna i detta kapitel följs. Med arbetsgivare likställs den som hyr in arbetskraft.

Den som ensam eller gemensamt med familjemedlem driver yrkesmässig verksamhet utan anställd, ska följa bestämmelserna i detta kapitel. Detta följer av 3 kap. 5 § andra stycket arbetsmiljölagen (1977:1160). Det innebär att den som driver sådan verksamhet ska följa det som sägs i detta kapitel om arbetsgivare och om arbetstagare.

Av 1 och 3 kap. arbetsmiljölagen följer att föreskrifterna i detta kapitel under vissa omständigheter kan medföra skyldigheter även för andra än arbetsgivaren. Det som sägs i detta kapitel gäller då även dem.

 I dessa föreskrifter har följande begrepp dessa betydelser.

 Vid undersökning och riskbedömning innan ett personlyft med kran eller truck, ska arbetsgivaren särskilt uppmärksamma

1. basmaskinens och arbetskorgens lämplighet för uppgiften,

2. stabiliteten vid rådande mark- och väderförhållanden,

3. arbetstagarnas praktiska och teoretiska kunskaper,

4. aktiviteter och pågående arbete i närheten, och

5. rörelser hos arbetskorgar och arbetsobjekt på grund av yttre faktorer.

 Arbetsgivaren ska se till att kranar och truckar, som används för personlyft, uppfyller kraven i bilaga 10. Arbetskorgar som används för personlyft, ska uppfylla kraven i 2 kap. i Arbetsmiljöverkets föreskrifter och allmänna råd (AFS 2023:9) om produkter – stegar, ställningar, och viss annan utrustning för arbete på höjd, samt vissa trycksatta anordningar.

 Arbetsgivaren ska se till att personer får lyftas med en kran eller truck endast om det är svårt eller olämpligt att använda arbetsutrustning som är konstruerad och tillverkad för att lyfta personer.

Vid tillfälliga personlyft med kranar eller truckar ska arbetsuppgifterna utföras inifrån en arbetskorg, som är utformad för ändamålet.

Personer får lyftas med en truck bara vid tillfälligt och kortvarigt arbete.

Personer får bara lyftas med en containerkorg i samband med montering och demontering av vridlås och annan surrning av containrar.

 Arbetsgivaren ska se till att personlyft med kranar eller truckar planeras och genomförs så att ohälsa och olycksfall förebyggs.

När det finns risk för att basmaskinen blir påkörd av ett annat fordon, ska åtgärder vidtas som förhindrar detta.

Vid lyft av personer med en kran, får den sammanlagda vikten av korgen och lasten i korgen inte i något läge överskrida 50 procent av kranens maxlast. Vid lyft av personer med en truck, får den sammanlagda vikten av korgen och lasten i korgen inte i något läge överskrida 25 procent av truckens maxlast.

 Arbetsgivaren ska se till att när personlyft sker, ska basmaskinens manöverplats vara bemannad. Basmaskinen får inte manövreras från arbetskorgen. Det ska finnas möjlighet att evakuera de berörda personerna.

 Arbetsgivaren ska se till att ett arbete så långt som möjligt utförs så att basmaskinens förare hela tiden kan hålla god uppsikt över arbetskorgen. Kommunikationen mellan personen i korgen och föraren av basmaskinen ska vara säkerställd.

 Arbetsgivaren ska se till att personlig fallskyddsutrustning används vid tillfälliga personlyft med en kran med tillhörande arbetskorg.

 Arbetsgivaren ska se till att basmaskinen inte används för att samtidigt lyfta en eller flera personer i en arbetskorg och en last utanför korgen.

Vid ett montagearbete med en kran, får man göra undantag från första stycket, förutsatt att

1. den sammanlagda vikten av det som lyfts är högst 50 procent av kranens maxlast,

2. arbetskorgen och de föremål som lyfts utanför den är separat upphängda i kranen, och

3. risken för klämning är undanröjd, så långt som möjligt.

 Arbetsgivaren ska se till att föraren av en basmaskin är väl förtrogen med kombinationen av en basmaskin och en arbetskorg.

 Arbetsgivaren ska utse en person, som leder arbetet med ett personlyft.

Arbetsgivaren ska också se till att personen i fråga har tillräckliga kunskaper och tillgång till den information som är nödvändig.

En arbetsgivare som tillämpar gruppbesiktning, ska ha en aktuell förteckning över de utrustningar, som ingår i respektive grupp.

 Arbetsgivaren ska, innan en basmaskin med tillhörande arbetskorg används, se till att kontrollera de funktioner som är nödvändiga för att utföra ett säkert personlyft.

 Arbetsgivaren ska se till att en basmaskin eller arbetskorg, som vid en kontroll har visat sig ha brister som kan äventyra säkerheten, inte används förrän bristerna har åtgärdats.

 Arbetsgivaren ska se till att en arbetskorg förvaras och transporteras så att den inte riskerar att skadas.

 Arbetsgivaren ska se till att varje kombination av en basmaskin och en arbetskorg är besiktigad, enligt 21–23 §§ och bilaga 11, för att få användas till personlyft. Kombinationen ska då ha bedömts erbjuda betryggande säkerhet, för att få användas till personlyft. Om ett kontrollorgan har angivit att bedömningen bara gäller om vissa brister åtgärdas, ska dessa brister dessutom ha rättats till.

Containerkranar, containerok och containerkorgar inom ett avgränsat hamnområde, kan alternativt gruppbesiktigas. I så fall ska varje ingående utrustning vara tydligt och väl synligt märkt med en unik gruppbeteckning. Vid lyft av personer, får enbart utrustningar som tillhör samma grupp användas tillsammans.

En arbetsgivare som använder en kombination av en eller flera basmaskiner och arbetskorgar i strid med kraven i första eller andra stycket, ska betala en sanktionsavgift. I antalet sysselsatta inräknas personer på verksamhetens samtliga arbetsställen. Det är antalet sysselsatta dagen för överträdelsen som ska utgöra underlag för beräkningen av avgiften.

Lägsta avgiften är 40 000 kronor och högsta avgiften är 400 000 kronor. För den som har 500 eller fler sysselsatta, är avgiften 400 000 kronor. För den som har färre än 500 sysselsatta, ska sanktionsavgiften beräknas enligt följande:

Avgift = 40 000 kronor + (antal sysselsatta – 1) × 721 kronor.

Summan ska avrundas nedåt till närmaste hela hundratal.

 En arbetsgivare, som använder en kran med en arbetskorg för tillfälliga personlyft, ska förvara intyget från den första besiktningen och det senaste intyget från den återkommande besiktningen.

En arbetsgivare, som använder en truck med en arbetskorg för tillfälliga personlyft, ska förvara intyget från den första besiktningen.

En arbetsgivare, som använder en eller flera kranar eller truckar med en arbetskorg, utan att kunna visa upp det senaste besiktningsintyget, ska betala en sanktionsavgift. I antalet sysselsatta inräknas personer på verksamhetens samtliga arbetsställen. Det är antalet sysselsatta dagen för överträdelsen som ska utgöra underlag för beräkningen av avgiften.

Har en sanktionsavgift betalats enligt 17 §, ska inte någon sanktionsavgift enligt denna paragraf betalas.

Lägsta avgiften är 40 000 kronor och högsta avgiften är 400 000 kronor. För den som har 500 eller fler sysselsatta, är avgiften 400 000 kronor. För den som har färre än 500 sysselsatta, ska sanktionsavgiften beräknas enligt följande:

Avgift = 40 000 kronor + (antal sysselsatta – 1) × 721 kronor.

Summan ska avrundas nedåt till närmaste hela hundratal.

 Dokumentationen enligt 18 §, eller en kopia av den, ska vara tillgänglig där utrustningen används.

 Arbetsgivaren ska se till att en besiktning har utförts av ett kontrollorgan som kan uppvisa oberoende, rutiner och kompetens som motsvarar kraven enligt SS-EN ISO/IEC 17020:2012 utgåva 2, Bedömning av överensstämmelse – Krav på verksamhet inom olika typer av kontrollorgan.

Kontrollorganet ska vara anmält till Arbetsmiljöverket och ackrediterat för uppgiften enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008 av den 9 juli 2008 om krav för ackreditering och upphävande av förordning (EG) nr 339/93, och lagen (2011:791) om ackreditering och teknisk kontroll, eller enligt motsvarande bestämmelser i något annat land i Europeiska unionen, Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller Turkiet.

 Arbetsgivaren ska se till att en basmaskin och en arbetskorg tillsammans har genomgått en första besiktning, för att få användas till personlyft. Besiktningen ska omfatta

1. en kontroll av att basmaskinen uppfyller kraven i bilaga 10,

2. en kontroll av att korgen uppfyller bestämmelserna i 2 kap. Arbetsmiljöverkets föreskrifter och allmänna råd (AFS 2023:9) om produkter – stegar, ställningar, och viss annan utrustning för arbete på höjd, samt vissa trycksatta anordningar,

3. en kontroll av att de även i övrigt ger betryggande säkerhet, och

4. ett funktionsprov med en provlast.

Vid gruppbesiktning ska varje utrustning i en grupp genomgå en första besiktning. Utrustningen ska då besiktigas tillsammans med övriga delar i gruppen, så att minst en kombination av kran, anslutningsdel och arbetskorg sätts samman.

 Arbetsgivaren ska se till att en kran med en arbetskorg och eventuella anslutningsdelar som används till personlyft, återkommande besiktigas tillsammans, så länge de är i bruk.

När gruppbesiktning tillämpas, ska varje utrustning i en grupp genomgå återkommande besiktningar. Vid en återkommande besiktning av en utrustning, ska relevanta delar av besiktningen genomföras tillsammans med övriga delar i gruppen, så att minst en kombination av kran, anslutningsdel och arbetskorg sätts samman.

Återkommande besiktningar ska utföras var tolfte månad enligt bilaga 12. En återkommande besiktning ska utföras under den ordinarie besiktningsmånaden, eller inom två månader efter den ordinarie besiktningsmånaden. Ordinarie besiktningsmånad beräknas enligt bestämmelserna i 13 kap. 10 §.

 Arbetsgivaren ska se till att en basmaskin, arbetskorg eller anslutningsdel som har reparerats, ändrats, byggts om eller som befaras ha skador, på ett sätt som har betydelse för säkerheten, revisionsbesiktigas innan den används till tillfälliga personlyft.

 Bestämmelserna i detta kapitel gäller för de lyftanordningar och andra tekniska anordningar som omfattas av 11 kap. och som anges i bilaga 12. De preciserar och kompletterar föreskrifterna om användning av arbetsutrustning i kapitel 2.

Föreskrifterna gäller inte vid personlyft med sådana kranar eller truckar, som i första hand inte är avsedda för personlyft. De gäller inte heller sådana anordningar som avses i 2 kap. 13 § ordningslagen (1993:1617).

 Arbetsgivaren ansvarar för att föreskrifterna i detta kapitel följs. Med arbetsgivare likställs den som hyr in arbetskraft.

Den som ensam eller gemensamt med familjemedlem driver yrkesmässig verksamhet utan anställd, ska följa bestämmelserna i detta kapitel. Detta följer av 3 kap. 5 § andra stycket arbetsmiljölagen (1977:1160). Det innebär att den som driver sådan verksamhet ska följa det som sägs i detta kapitel om arbetsgivare och om arbetstagare.

Av 1 och 3 kap. arbetsmiljölagen följer att föreskrifterna i detta kapitel under vissa omständigheter kan medföra skyldigheter även för andra än arbetsgivaren. Det som sägs i detta kapitel gäller då även dem.

Kontrollorganet ansvarar för att bestämmelserna i 9 § tredje och fjärde styckena och 12–15 §§ följs.

 I dessa föreskrifter har följande begrepp dessa betydelser.

 Arbetsgivaren ska se till att en anordning, som finns upptagen i bilaga 12, bara används om bestämmelserna i 5–8 och 12 §§, är uppfyllda. Detta gäller dock inte vid provdrift, intrimning eller liknande åtgärd, som är nödvändig för att en besiktning ska kunna genomföras.

Om kontrollorganet har angivit att dess bedömning enligt 12 § bara gäller om vissa angivna brister åtgärdas, ska dessutom dessa brister ha rättats till.

Arbetsmiljöverket kan medge att en anordning får användas, även om kraven i 12 § inte har uppfyllts.

Lyftanordningar monterade på fordon, som omfattas av militärtrafikförordningen (2009:212), får användas under 45 dagar utan att ha genomgått återkommande besiktning enligt 8 §, om fordonet har hämtats från ett mobiliseringsförråd och återkommande besiktning har utförts i samband med att fordonet ställdes i förrådet.

Den som använder en eller flera anordningar i strid med kraven i denna paragraf, ska betala en sanktionsavgift. I antalet sysselsatta inräknas personer på verksamhetens samtliga arbetsställen. Det är antalet sysselsatta dagen för överträdelsen som ska utgöra underlag för beräkning av avgiften.

Lägsta avgiften är 40 000 kronor och högsta avgiften är 400 000 kronor. För den som har 500 eller fler sysselsatta är avgiften 400 000 kronor. För den som har färre än 500 sysselsatta, ska sanktionsavgiften beräknas enligt följande:

Avgift = 40 000 kronor + (antal sysselsatta – 1) × 721 kronor.

Summan ska avrundas nedåt till närmaste hela hundratal.

 Arbetsgivaren ska se till att en anordning som finns upptagen i bilaga 12, har genomgått en första besiktning, som ska omfatta

1. kontroll av anordningens lämplighet för det avsedda ändamålet,

2. granskning av ritningar, kopplingsscheman, uppgifter om laster, material och ytbehandling,

3. kontroll av att underhåll och fortlöpande tillsyn kan utföras på ett säkert sätt,

4. kontroll av de beräkningar som behövs för att kunna bedöma hållfastheten, stabiliteten och säkerheten i övrigt,

5. kontroll av instruktioner för användning, drift, räddning, fortlöpande tillsyn och underhåll,

6. kontroll av att anordningen överensstämmer med den granskade dokumentationen,

7. kontroll av att anordningen och tillhörande skydd och skyddsanordningar har monterats på det sätt som är avsett,

8. funktionskontroll av skyddsanordningar, och

9. funktionsprov med provlast.

Detta gäller dock inte sådana anordningar som omfattas av

1. Arbetarskyddsstyrelsens kungörelse (AFS 1993:10) med föreskrifter om maskiner och vissa andra tekniska anordningar, eller motsvarande bestämmelser i något annat land inom EES, när de släpptes ut på marknaden inom EES,

2. Arbetsmiljöverkets föreskrifter (AFS 2008:3) om maskiner, eller motsvarande bestämmelser i något annat land inom EES, när de släpptes ut på marknaden inom EES, eller

3. Arbetsmiljöverkets föreskrifter (AFS 2023:4) om produkter – maskiner, eller motsvarande bestämmelser i något annat land inom EES, när de släpptes ut på marknaden, eller inte omfattades av kravet på en första besiktning när de togs i drift inom EES.

 Arbetsgivaren ska se till att en anordning som kräver montagebesiktning enligt bilaga 12, har genomgått en sådan besiktning, varje gång den har installerats eller monterats på en uppställningsplats eller på ett fordon.

Detta gäller dock inte vid den första uppställningen eller det första montaget om

1. anordningen ska genomgå en första besiktning enligt 5 §,

2. motsvarande kontroller har genomförts på tillverkarens ansvar, för att uppfylla kraven i Arbetarskyddsstyrelsens kungörelse (AFS 1993:10) med föreskrifter om maskiner och vissa andra tekniska anordningar, eller motsvarande bestämmelser i något annat land inom EES,

3. motsvarande kontroller har genomförts på tillverkarens ansvar, för att uppfylla kraven i Arbetsmiljöverkets föreskrifter (AFS 2008:3) om maskiner, eller motsvarande bestämmelser i något annat land inom EES, eller

4. motsvarande kontroller har genomförts på tillverkarens ansvar, för att uppfylla kraven i Arbetsmiljöverkets föreskrifter (AFS 2023:4) om produkter – maskiner, eller motsvarande bestämmelser i något annat land inom EES.

Montagebesiktningen ska omfatta

1. en kontroll av att anordningen och tillhörande skydd och skyddsanordningar har ställts upp och monterats på det sätt som är avsett, och

2. ett funktionsprov med den last som behövs.

Om en anordning på en uppställningsplats har höjts, stagats eller kompletterats med tillkommande eller flyttade stannplan, behöver den inte montagebesiktigas, om alla följande villkor är uppfyllda:

1. Anordningen har vid montagebesiktningen i samband med uppställningen bedömts erbjuda betryggande säkerhet.

2. Kontrollorganet har i samband med montagebesiktningen bedömt att montage enligt en redovisad montageplan erbjuder betryggande säkerhet.

3. Montaget har utförts enligt denna montageplan.

4. Egenkontroll av montaget har utförts och dokumenterats.

Omfattningen av egenkontrollen ska vara densamma, som anges för montagebesiktning. Den som har utfört egenkontrollen, ska ha den kompetens och kunskap om anordningen, som krävs för att kunna bedöma, om montaget erbjuder betryggande säkerhet.

 Arbetsgivaren ska se till att en anordning som finns upptagen i bilaga 12 och som har reparerats, ändrats, byggts om eller till, eller kan ha skadats på ett sätt som har väsentlig betydelse för säkerheten, revisionsbesiktigas innan den åter tas i drift.

Detta gäller dock inte om anordningen har genomgått motsvarande kontroll i något annat land inom EES och då har visats ge betryggande säkerhet.

En revisionsbesiktning ska i tillämpliga delar omfatta

1. granskning av tillverkningshandlingar,

2. bedömning av reparationsmetoder,

3. bedömning av utförda reparationer,

4. kontroll av att anordningen överensstämmer med den granskade dokumentationen, och

5. funktionsprov med den last som behövs.

 Arbetsgivaren ska se till att en anordning som finns upptagen i bilaga 12 har genomgått återkommande besiktning vid de tidpunkter som följer av 10 §.

Den återkommande besiktningen ska omfatta

1. kontroll av de delar av anordningen som påverkar säkerheten och arbetsmiljön genom slitage, sprickor, skador, korrosion etcetera,

2. funktionsprov med den last som behövs,

3. kontroll av skydd och skyddsanordningar, och

4. kontroll av att väsentliga instruktioner för användning, drift och skötsel finns tillgängliga.

 Arbetsgivaren ska se till att en besiktning har utförts av ett kontrollorgan, som kan uppvisa oberoende, rutiner och kompetens, som motsvarar kraven för kontrollorgan typ A enligt SS-EN ISO/IEC 17020:2012 utgåva 2, Bedömning av överensstämmelse – Krav på verksamhet inom olika typer av kontrollorgan.

För lyftanordningar monterade på fordon som omfattas av militärtrafikförordningen (2009:212), får dock besiktningen vara utförd av ett kontrollorgan motsvarande typ B.

Kontrollorganet ska vara ackrediterat för uppgiften, enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008 av den 9 juli 2008 om krav för ackreditering och upphävande av förordning (EG) nr 339/93, och lagen (2011:791) om ackreditering och teknisk kontroll, eller enligt motsvarande bestämmelser i något annat land inom EES.

Kontrollorganet kan ackrediteras för någon eller flera av de rader (uppgifter) som anges i bilaga 12.

 Arbetsgivaren ska se till att återkommande besiktning utförs under anordningens ordinarie besiktningsmånad, eller senast inom 2 månader efter ordinarie månad. Besiktningen får också ha utförts före den ordinarie besiktningsmånaden. Ordinarie besiktningsmånad är den månad, när det gällande besiktningsintervallet enligt bilaga 12 löper ut.

Om en sådan besiktning utförs tidigare än 2 månader före den ordinarie besiktningsmånaden, ska dock en ny ordinarie besiktningsmånad beräknas, utifrån den dag när besiktningen faktiskt utfördes.

Om en anordning har varit nedmonterad och därefter genomgår en montagebesiktning och återkommande besiktning vid samma tillfälle, ska den ordinarie besiktningsmånaden beräknas utifrån detta tillfälle.

Den ordinarie besiktningsmånaden för en anordning som tidigare inte genomgått återkommande besiktning, beräknas utifrån tidpunkterna i tabell 10.

 Arbetsmiljöverket får förlänga besiktningsintervallet enligt bilaga 12 med högst 24 månader om anordningen används på ett sådant sätt att den i särskilt liten grad är utsatt för förslitning eller annan inverkan som påverkar anordningens säkerhet.

 Efter avslutad besiktning, ska kontrollorganet göra följande bedömningar:

1. För anordningar som har besiktigats enligt 5–8 §§, ska kontrollorganet bedöma om anordningarna uppfyller kraven i de avseenden, som framgår av respektive bestämmelse.

2. För samtliga anordningar, ska kontrollorganet bedöma om de även i övrigt erbjuder betryggande säkerhet för användning.

Kontrollorganet ska utfärda ett intyg enligt 14 § över resultatet av besiktningen (ett besiktningsintyg). Om kontrollorganet bedömer att anordningen erbjuder betryggande säkerhet, ska de också på en väl synlig plats förse den med en varaktig besiktningsskylt enligt 15 §.

Intyget och skylten ska vara på svenska.

 Om kontrollorganet bedömer att anordningen inte erbjuder betryggande säkerhet, ska de snarast meddela detta till Arbetsmiljöverket.

 Kontrollorganet ska se till att besiktningsintyget innehåller

1. anordningens identifikationsuppgifter,

2. maxlast och i förekommande fall max antal personer,

3. besiktningsorganets namn,

4. ackrediteringsnummer,

5. ackrediteringsmärke,

6. besiktningsdatum,

7. namnet på den som utfört besiktningen,

8. uppgift om att anordningen har besiktigats enligt dessa föreskrifter,

9. resultatet av bedömningen enligt 12 §,

10. eventuella villkor om åtgärder för att anordningen ska erbjuda betryggande säkerhet, och

11. ordinarie besiktningsmånad (år, månad) för nästa återkommande besiktning.

För anordningar som har besiktigats enligt 5–8 §§ och har en montageplan enligt 6 §, ska besiktningsintyget dessutom innehålla en identifierbar referens till montageplanen.

 Kontrollorganet ska se till att det av besiktningsskylten framgår

1. identifikationsuppgift,

2. kontrollorganets namn och ackrediteringsmärke,

3. ackrediteringsnummer,

4. markering som visar ordinarie besiktningsmånad för nästa återkommande besiktning (år, månad), och

5. markering som visar att anordningen är besiktigad och har bedömts erbjuda betryggande säkerhet.

 En arbetsgivare som använder en besiktningspliktig anordning ska förvara följande dokumentation eller en kopia av den:

1. senaste besiktningsintyg,

2. besiktningsintyg från den första besiktningen, om anordningen har genomgått en sådan,

3. uppgift om vem som har utfärdat försäkran om överensstämmelse, när en sådan krävs enligt Arbetsmiljöverkets föreskrifter (AFS 2023:4) om produkter – maskiner, eller motsvarande bestämmelser från något annat land inom EES,

4. uppgift om tidpunkt när anordningen första gången togs i drift,

5. väsentliga instruktioner för användning, drift och skötsel, och

6. i tillämpliga fall en montageplan som av kontrollorganet har bedömts erbjuda betryggande säkerhet.

Bestämmelserna i första stycket ska också gälla den, som hyr ut eller på annat sätt upplåter en besiktningspliktig anordning.

Den som använder en eller flera besiktningspliktiga anordningar, utan att kunna visa upp det senaste besiktningsintyget, ska betala en sanktionsavgift. I antalet sysselsatta inräknas personer på verksamhetens samtliga arbetsställen. Det är antalet sysselsatta dagen för överträdelsen som ska utgöra underlag för beräkning av avgiften.

Har en sanktionsavgift betalats enligt 4 § ska inte sanktionsavgift enligt denna bestämmelse betalas.

Lägsta avgiften är 40 000 kronor och högsta avgiften är 400 000 kronor. För den som har 500 eller fler sysselsatta, är avgiften 400 000 kronor. För den som har färre än 500 sysselsatta, ska sanktionsavgiften beräknas enligt följande:

Avgift = 40 000 kronor + (antalet sysselsatta – 1) × 721 kronor.

Summan ska avrundas nedåt till närmaste hela hundratal.

 Arbetsgivaren ska se till att dokumentationen enligt 16 §, eller en kopia av den, finns tillgänglig för kontroll i eller i närheten av anordningen.

 Om anordningen överlåts, ska arbetsgivaren se till att dokumentationen enligt 16 § överlämnas till den nya innehavaren.

 Bestämmelserna i detta kapitel gäller för följande:

1. Utförandet hos följande gradsaxar och maskinellt drivna mekaniska, hydrauliska och pneumatiska pressar med slagrörelse.

   1. Gradsaxar och pressar, som inte omfattades av Arbetarskyddsstyrelsens kungörelse (AFS 1993:10) med föreskrifter om maskiner och vissa andra tekniska anordningar, eller av motsvarande föreskrifter i något annat land inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES), när de släpptes ut på marknaden eller togs i drift.

   2. Gradsaxar och pressar, som omfattades av någon av föreskrifterna under punkt a, men som med stöd av övergångsbestämmelser följde äldre föreskrifter, när de släpptes ut på marknaden eller togs i drift.

2. Användningen vid produktion eller undervisning med alla maskinellt drivna mekaniska, hydrauliska och pneumatiska pressar med slagrörelse, för plastisk eller klippande bearbetning, eller för pulverpressning.

3. Användningen vid produktion eller undervisning med alla gradsaxar för klippning av plåt.

Föreskrifterna preciserar och kompletterar föreskrifterna om användning av arbetsutrustning i kapitel 2.

Föreskrifterna gäller inte utförandet hos gradsaxar och pressar, som omfattades av

1. Arbetsmiljöverkets föreskrifter (AFS 2008:3) om maskiner, eller motsvarande bestämmelser i något annat land inom EES, när de släpptes ut på marknaden eller togs i drift, eller

2. Arbetsmiljöverkets föreskrifter (AFS 2023:4) om produkter – maskiner, eller motsvarande bestämmelser i något annat land inom EES, när de släpptes ut på marknaden eller togs i drift.

Föreskrifterna gäller inte

1. avdragarpressar, kabelpressar, balpressar, barkpressar, valspressar, skrotpressar, pressvetsmaskiner, pressar för extrudering, isostatpressar, tegelpressar, hammare och hejare, pressar som bara är avsedda för nitning eller montering, samt andra pressar för speciella ändamål som är konstruerade så att de väsentligt avviker från vanliga pressar,

2. pressar som bara används för verktygsprovning, och

3. pressar för grafisk bearbetning.

Varor som lagligen saluförs i en annan medlemsstat i Europeiska unionen eller i Turkiet, eller som har sitt ursprung i och som lagligen saluförs i en Eftastat som är part i EES-avtalet förutsätts vara förenliga med dessa föreskrifter. Tillämpningen av dessa föreskrifter omfattas av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/515 av den 19 mars 2019 om ömsesidigt erkännande av varor som är lagligen saluförda i en annan medlemsstat och om upphävande av förordning (EG) nr 764/2008.

 Arbetsgivaren ansvarar för att föreskrifterna i detta kapitel följs. Med arbetsgivare likställs den som hyr in arbetskraft.

Den som ensam eller gemensamt med familjemedlem driver yrkesmässig verksamhet utan anställd, ska följa bestämmelserna i detta kapitel. Detta följer av 3 kap. 5 § andra stycket arbetsmiljölagen (1977:1160). Det innebär att den som driver sådan verksamhet ska följa det som sägs i detta kapitel om arbetsgivare och om arbetstagare.

Av 1 och 3 kap. arbetsmiljölagen följer att föreskrifterna i detta kapitel under vissa omständigheter kan medföra skyldigheter även för andra än arbetsgivaren. Det som sägs i detta kapitel gäller då även dem.

 I detta kapitel har följande begrepp dessa betydelser.

 Arbetsgivaren ska se till att pressar och gradsaxar som avses i 1 § första stycket 1, är utförda så att de uppfyller kraven i bilaga 13.

 Arbetsgivaren ska se till att pressar och gradsaxar som avses i 1 § första stycket 2 och 3, uppfyller kraven i bilaga 14 när de används.

 I dessa föreskrifter indelas pressar i följande kategorier, beroende av deras skyddsanordningar och avsedda användningssätt:

 I dessa föreskrifter indelas gradsaxar i följande kategorier, beroende av deras skyddsanordningar och avsedda användningssätt:

 Arbetsgivaren ska se till att fortlöpande tillsyn samt periodiskt underhåll på pressar och gradsaxar genomförs, så att felfunktion som kan orsaka personskador undviks. Tillverkarens instruktioner ska beaktas.

Kontroll ska ske enligt något av följande två alternativ:

1. Intervallet får vara högst ett år.

2. Intervallet får vara högst 1600 drifttimmar, dock inte längre än två år.

Vid kontrollen ska särskild omsorg ägnas åt

1. manöver- och skyddsanordningar samt övriga delar av styrutrustningen som ingår i eller kan påverka pressens, gradsaxens eller matarverkets start- och stoppfunktion,

2. koppling och broms på en mekanisk press eller gradsax,

3. skruvförband som ingår i kolv- och cylinderdelar samt övriga förband, som binder överliggande transmissionselement till pressens löpare respektive gradsaxens skärbalk och tillhållare, och

4. andra maskindelar som utsätts för förslitning eller utmattningspåkänningar och som har betydelse för personsäkerheten.

 Arbetsgivaren ska se till att fortlöpande tillsyn, underhåll och kontroll utförs av en sakkunnig person. Arbetsgivaren ska se till att tillsyn, underhåll och kontroller dokumenteras. Av dokumentationen ska minst framgå:

1. Datum för när skötsel och kontroll utförts samt fel som framkommit.

2. Uppgift om när delar bytts ut samt om utbytet gjorts på grund av haveri, slitage eller leverantörens skötselinstruktioner.

3. Uppgift om vem som vidtagit åtgärderna.

Dagliga funktionskontroller behöver inte dokumenteras.

Dokumentation ska finnas tillgänglig på arbetsstället.

 Bestämmelserna i detta kapitel gäller vid användning av personlig skyddsutrustning.

Bestämmelsen om att använda minst två linor enligt 18 § 1 gäller inte vid räddningsarbete inom räddningstjänst, polis och militär.

 Arbetsgivaren ansvarar för att föreskrifterna i detta kapitel följs. Med arbetsgivare likställs den som hyr in arbetskraft.

Den som ensam eller gemensamt med familjemedlem driver yrkesmässig verksamhet utan anställd, ska följa bestämmelserna i detta kapitel. Detta följer av 3 kap. 5 § andra stycket arbetsmiljölagen (1977:1160). Det innebär att den som driver sådan verksamhet ska följa det som sägs i detta kapitel om arbetsgivare och om arbetstagare.

Av 1 och 3 kap. arbetsmiljölagen följer att föreskrifterna i detta kapitel under vissa omständigheter kan medföra skyldigheter även för andra än arbetsgivaren. Det som sägs i detta kapitel gäller då även dem.

 I detta kapitel har följande begrepp denna betydelse.

 Arbetsgivaren ska se till, att personlig skyddsutrustning bara används när allmänna tekniska skyddsåtgärder eller arbetsorganisatoriska åtgärder inte undviker eller begränsar en risk tillräckligt mycket. Arbetsgivaren ska prioritera gemensamma skyddsåtgärder framför individuella.

 Om personlig skyddsutrustning omfattades av svenska föreskrifter, som överför Europeiska unionens produktdirektiv till svensk rätt eller produktförordningar om utformning och tillverkning av personlig skyddsutrustning med hänsyn till säkerhet och hälsa när den släpptes ut på marknaden inom EES, gäller följande. Utrustningen får bara användas om den uppfyller kraven på utformning och information om användningen, som finns i de föreskrifterna eller de produktförordningar som gällde för den när den släpptes ut på marknaden.

 Arbetsgivaren ska, utan kostnad för arbetstagaren, tillhandahålla den personliga skyddsutrustning som behövs för arbetet.

 Arbetsgivaren ska, innan personlig skyddsutrustning väljs, bedöma om den uppfyller bestämmelserna i 5, 8 och 10 §§. Bedömningen ska utgå från arbetsgivarens riskbedömning och omfatta följande:

1. En analys och värdering av de risker, som inte kan åtgärdas på något annat sätt, än genom användning av personlig skyddsutrustning.

2. Identifiering av de egenskaper som den personliga skyddsutrustningen ska ha, för att skydda mot de risker, som inte kan åtgärdas på annat sätt enligt punkt 1. Arbetsgivaren ska i bedömningen även ta hänsyn till de risker, som skyddsutrustningen i sig kan orsaka.

3. En jämförelse mellan de egenskaper den tillgängliga skyddsutrustningen har och de egenskaper som den personliga skyddsutrustningen ska ha, för att skydda mot de risker som identifierats i punkt 2.

Arbetsgivaren ska göra en ny bedömning när någon förändring som har betydelse för bedömningen har inträffat.

 Arbetsgivaren ska se till att personlig skyddsutrustning bara används om den

1. är ändamålsenlig för de risker den är avsedd att skydda mot, utan att den i sig leder till ökad risk,

2. är anpassad till förhållandena på arbetsplatsen,

3. är anpassad till de aktuella arbetsställningarna och arbetsrörelserna,

4. är anpassad till arbetstagarens hälsotillstånd, och

5. passar användaren efter nödvändiga justeringar.

 Arbetsgivaren ska se till att andningsskydd är individuellt utprovade. Om man väljer tätsittande andningsskydd, ska arbetsgivaren se till att tätheten provas individuellt med en lämplig kvantitativ eller kvalitativ metod, för att säkerställa att andningsskyddet har den förväntade skyddseffekten.

 Om det finns mer än en risk, som gör att arbetstagaren samtidigt behöver bära mer än en typ av personlig skyddsutrustning, ska arbetsgivaren se till att utrustningarna fortfarande är effektiva mot riskerna i fråga, när de kombineras.

 Personlig skyddsutrustning ska vara avsedd för personligt bruk, om det inte finns särskilda skäl för undantag. Om omständigheterna kräver att den personliga skyddsutrustningen används av mer än en person, ska arbetsgivaren vidta åtgärder, för att säkerställa att användningen inte skapar problem med säkerhet, hälsa eller hygien för de enskilda användarna.

 Arbetsgivaren ska se till att personlig skyddsutrustning bara används för det ändamål, den är avsedd för. Den personliga skyddsutrustningen ska användas enligt bruksanvisningarna, som ska vara tillgängliga och begripliga för arbetstagarna.

 Arbetsgivaren ska bedöma bland annat hur länge man ska bära den personliga skyddsutrustningen. Bedömningen ska göras utifrån

1. hur allvarlig risken är,

2. den fysiska och psykiska belastningen,

3. hur ofta man utsätts för risken,

4. de särskilda förhållanden som råder på arbetsplatsen, och

5. prestandan hos den personliga skyddsutrustningen.

 Arbetsgivaren ska informera arbetstagaren på förhand, om vilka risker den personliga skyddsutrustningen är avsedd att skydda mot.

Arbetsgivaren ska ordna med utbildning och, om det behövs, demonstrera hur utrustningen ska användas för att uppnå den avsedda skyddseffekten.

 Arbetsgivaren ska se till att varje personlig skyddsutrustning har lämplig information enligt 8, 10 och 16 §§.

Informationen ska vara skriftlig och tillgänglig inom företaget eller verksamheten.

 Arbetsgivaren ska se till att den personliga skyddsutrustningen underhålls, kontrolleras, repareras och förvaras så att dess skyddseffekt och hygieniska standard behålls. Ingen får använda personlig skyddsutrustning som är skadad, eller av någon annan anledning kan antas ha en otillräcklig skyddseffekt.

Användning av linor för att nå arbetsplatsen, inta en arbetsposition och utföra arbete, är bara tillåtet när arbetet enligt arbetsgivarens riskbedömning kan utföras under säkra förhållanden.

Arbetsgivaren ska tillhandahålla en arbetssits med lämpliga tillbehör om riskbedömningen, i synnerhet med hänsyn till arbetets varaktighet och den ergonomiska belastningen, visar att det behövs.

 När linor används för att nå arbetsplatsen, inta en arbetsposition och utföra arbetet ska arbetsgivaren se till att följande villkor är uppfyllda:

1. Systemet ska omfatta minst två förankrade linor som är oberoende av varandra, den ena för tillträde, firning och stöd (arbetslina), den andra för säkerhet (säkerhetslina).

2. Arbetstagaren ska vara utrustad med, och använda, en lämplig sele som är kopplad till säkerhetslinan och arbetslinan.

3. Arbetslinan ska vara försedd med en anordning för säkert tillträde och säker firning. Den ska också ha ett system med automatisk låsning för att förhindra fall, om användaren förlorar kontrollen över sina rörelser.

4. Säkerhetslinan ska vara utrustad med en rörlig anordning, som förhindrar fall och som följer med när arbetstagaren förflyttar sig.

5. De verktyg och annan utrustning som en arbetstagare använder, ska vara säkrade vid arbetstagarens sele eller arbetssits eller på annat lämpligt sätt.

6. Arbetet ska organiseras så, att någon annan förutom arbetstagaren är närvarande när arbetet utförs. Arbetet ska planeras och övervakas så att arbetstagaren omedelbart kan få hjälp i en nödsituation.

7. Berörda arbetstagare ska få specialutbildning för det arbete som ska utföras, särskilt beträffande räddningsmetoder.

8. Skyddshjälm med hakrem, men utan skärm framtill, ska användas om det inte är uppenbart onödigt.