Kemiska riskkällor avger ibland luftföroreningar. Det ingår i arbetsgivarens riskbedömning att bedöma halten i inandningsluften, vilket beror på:

• om det är en gas, en vätska eller ett fast ämne
• hur lättflyktig eller dammande den är
• hur man hanterar den samt emissioner från den

Ibland räcker det med att göra en enkel exponeringsbedömning. Det kan vara uppenbart utifrån data om produkten och hanteringen att ingen skadlig exponering kan ske. I ett annat fall kan experthjälp behövas för att kunna säkerställa att exponering är godtagbart. Detta gäller för agens som har mycket låga hygieniska gränsvärden, som, till exempel, respirabelt kvarts, mangan och isocyanater.

Exponeringen via inandning kan anses vara godtagbar när hanteringen är ordnad så att ångor och damm inte kan komma till andningszonen, till exempel när ett dragskåp används. Detta förutsätter dock att man kontrollerar regelbundet att ventilationen fungerar som det är tänkt.

Om tillverkaren gjort en bedömning av kemikaliesäkerheten för ett ämne enligt Reachförordningen ska leverantörens rekommendationer om åtgärder ge tillräckligt låg exponeringsnivå. Detta under förutsättning att bedömningen gjorts mot det svenska gränsvärdet eller ett lägre värde.

När det finns ett hygieniskt gränsvärde

Arbetsgivaren ska beakta hygieniska gränsvärden i riskbedömningen. För att möjliggöra den har man i arbetsmiljölagstiftningen för cirka 500 ämnen infört gränsvärden för exponeringen i arbetet. Hygieniska gränsvärden anger högsta tillåtna genomsnittshalten i luften som man får andas in under en 8 timmars arbetsskift. Arbetsgivaren är skyldig att bedöma om halten på arbetsplatsen är godtagbar med hänsyn till gränsvärdet – och dokumentera sin bedömning. Eller:

Exponeringsmätning ska göras om man inte på annat sätt säkert kan avgöra att exponeringen ligger under gränsvärdet. Mätning betyder normalt luftprovtagning men det kan också innebära att man tar biologiska prover, t.ex. urin eller blod. Med mätning av biologisk exponering dvs. biomonitorering avses en bedömning av kroppens kemikaliebelastning eller exponering under den senaste tiden. Biomonitorering beaktar alla exponeringsvägar: huden, andningsvägarna och matsmältningskanalen.

Det finns gränsvärden för olika typer av damm och dammfraktioner, enskilda ämnen (till exempel toluen) och för metaller som luftföroreningen kan innehålla (till exempel bly och mangan) samt för biologiska prover.

Gränsvärden

När det inte finns ett hygieniskt gränsvärde

När en luftförorening saknar gränsvärde, kan man utgå från klassificeringens information om farligheten vid inandning när man bedömer om åtgärder behövs.

Viss vägledning kan fås ur andra gränsvärdeslistor, till exempel den som ges ut av ACGIH (American Conference of Governmental Industrial Hygienists), andra nordiska länders listor eller den tyska listan som ges ut av Deutsche Forschungsgemeinschaft, MAK- und BAT-Werte-Liste.

Arbetsgivaren är alltid skyldig att minska exponeringen så mycket det går. All onödig exponering för kemiska riskkällor ska undvikas. Vätskor med hög flyktighet, stor avdunstningsyta och hög temperatur ger hög halt i luften.

Damm och rök från olika processer

Vid bearbetningsprocesser, som att slipa, beror farligheten hos bildade luftföroreningar främst på vilka ämnen som ingår i de material man bearbetar samt hur finkornigt dammet är. Damm från hårda träslag och kvartsdamm från sten och betong är exempel på luftföroreningar som ökar risken för olika luftvägsbesvär, -sjukdomar och cancer.

Förbränning eller sönderdelning genom upphettning bildar rök och avgaser.

Mer om:

Processer som bildar luftföroreningar

Bedöma om luften är godtagbar

Samverkande effekter

Att jämföra med gränsvärdet