Det ska finnas utrymmen eller lokaler för de funktioner som behövs för verksamheten. Det är med andra ord verksamhetens storlek, vårdbehov med mera som avgör vad som ska finnas, var det ska ligga och hur det ska utformas. Det kan till exempel vara personalutrymmen, expedition, kök, sköljrum, tvätt, linneförråd och sophantering.

Bestämmelser om utformningen av arbetsplatser och personalutrymmen finns i föreskrifterna om arbetsplatsens utformning.

Arbetsplatsens utformning (AFS 2020:1), föreskrifter

Nivån för utökad tillgänglighet förbättrar förutsättningarna för vårdarbete i hemmet jämfört med normalnivå men den har ingenting med arbetsmiljölagstiftningen att göra. För att uppfylla kraven på god arbetsmiljö krävs mått som gör det möjligt för arbetstagaren att använda arbetsställningar och arbetsrörelser som är ergonomiskt lämpliga för kroppen.

"Höjd nivå" i svensk standard anger måttkrav som är högre än nivån i Boverkets byggregler. Dessa mått ökar tillgängligheten för stora grupper funktionshindrade och är med andra ord tänkt för den som bor eller hälsar på i bostaden, inte för arbetstagare. Höjd nivå kan vara en hjälp för den som projekterar eller beställer bostäder med förbättrad tillgänglighet.

För att kunna förflytta en person från en säng till en duschvagn, behövs minst duschvagnens bredd vid sidan av sängen och ett arbetsutrymme på 0,8 meter, alltså cirka 1,6 meter. På sängens andra sida behövs ett arbetsutrymme på minst 0,8 meter.

Enligt boken Bygg ikapp (AB Svensk Byggtjänst och Hjälpmedelsinstitutet) så är 2,4 x 2,7 meter ett exempel på hygienutrymme som ger arbetstagare tillräckligt med plats för att arbeta bredvid en duschvagn av normalstorlek. Utrymmet ger även hjälpare möjlighet att passera vagnens kortsida. 

Måtten förutsätter en lämplig placering av dörr och sanitetsutrustning och att duschslangen är tillräckligt lång. Om vagnen kan köras rakt in behöver det fria öppningsmåttet i dörren vara minst 0,9 meter. Om planlösningen är sådan att vagnen måste svängas behöver dörröppningen vara större.

Skissen visar ett exempel på enkel planlösning. 

Enligt arbetsmiljöreglerna finns det inga generella krav på att det måste få plats en duschvagn i hygienutrymmena till varje lägenhet. Däremot ska det finnas tillräckligt arbetsutrymme på båda sidor om duschvagnen om en sådan används. Det ska då också finnas tillräckligt utrymme för överflyttning till duschvagnen i sovrummet och för att manövrera den in till hygienutrymmet.

Ofta kan en duschstol användas i stället för duschvagn. Det kan dock uppstå situationer när en boende av någon anledning inte längre kan eller orkar sitta i en duschstol. En sådan situation ska då kunna lösas så att arbetstagarna inte löper ökad risk att få belastningsskador på grund av att det saknas utrymme för en duschvagn.

Arbetsmiljöverkets krav är, oberoende av vilken lösning som tillämpas, att det ska finnas tillräckligt med plats för arbetstagare att arbeta på ett ergonomiskt lämpligt sätt.

Ett fritt utrymme på 2 meter bredvid sängen ger i allmänhet tillräckligt med plats för att använda en normalstor mobil lyft. Vid sängens andra sida ger 0,8 meter fritt utrymme i allmänhet tillräckligt arbetsutrymme.

Skissen visar ett exempel på planlösning.

Det ska finnas plats för att ställa en rullstol bredvid sängen. Det fria arbetsutrymmet ska vara minst

• 0,8 meter bakom och framför rullstolen
• 0,6 meter bredvid rullstolen.

Vid sidan av sängen ska det alltså vara minst 1,4 meter fritt beroende på rullstolstyp. Detta är också det mått som rekommenderas i boken Bygg ikapp (AB Svensk Byggtjänst och Hjälpmedelsinstitutet). På sängens andra sida bör det finnas ett fritt arbetsutrymme på minst 0,8 meter. 

Det är den boendes behov av hjälpare och hjälpmedel som påverkar måttet. Det fria utrymmet behövs på båda sidorna om det behövs en hjälpare på båda sidorna, eller om en person har en funktionsnedsättning som gör att hon eller han endast kan flytta sig åt ena hållet.

Exempel på olika mått:

• 80 cm – det fria mått som normalt behövs för arbete som innebär kraftutövning eller att man måste böja sig, det vill säga för en hjälpare som arbetar vid toalettstolen.
• 90 cm – en rullstolsburen person kan själv köra in rullstolen vid sidan av toalettstolen och flytta över till toaletten.
• 100 cm – måttet ger utrymme för hjälpare att dra in en rullstol vid sidan av toalettstolen och sedan passera förbi.

Arbetsgivaren har alltid ansvar för att arbetet för arbetstagaren inte ska leda till ohälsa. I detta fall gäller det för arbetsgivaren, skyddsombudet och arbetstagaren att undersöka hur den aktuella resan ska gå till. Det kan till exempel handla om att undersöka färdväg, boende, aktiviteter och så vidare. De gör en riskbedömning utifrån dessa kunskaper och beroende på vem eller vilka som ska arbeta. Tillsammans med den berörda personalen bedömer de sedan vilket boende som är ok.

Det finns inga särskilda regler som säger att arbetstagaren ska få sova enskilt. Behovet av denna möjlighet prövas i varje enskilt fall utifrån risk för ohälsa, så länge det inte handlar om jour. Om det är jourtid i arbetstidslagens mening så ska arbetstagaren under jourtid, när de inte ska utföra arbete, ha möjlighet till vila och sömn i ostördhet.

Läs mer i arbetstidslagen.

Arbetstidslagen, riksdagens webbplats, öppnas i nytt fönster

Arbetsmiljöverket tar inte ställning till om det ska göras. Men det krävs en riskbedömning för att avgöra om det kan vara förenat med risker för ohälsa. Om det då framkommer sådana risker som inte går att undanröja i det enskilda fallet, ska en personlig assistent inte utföra arbetsuppgiften.

Kommunens ansvar enligt socialtjänstlagen och lag om stöd och service till vissa funktionshindrade samt landstingets ansvar enligt hälso- och sjukvårdslagen, innebär bland annat att människor får omvårdnad, service och vård i sitt hem. 
  
Ansvaret för den enskildes hemtjänst, service och hemsjukvård begränsar inte kommunens och landstingets ansvar för arbetsmiljön enligt arbetsmiljölagen. 
  
Dessa lagar gäller parallellt utan att någon av dem formellt har företräde framför de andra. Det innebär därför att vid problem hitta lösningar som både tar hänsyn till brukaren och arbetstagaren.

Arbetsgivaren ska se till att det finns tillräcklig utrustning för att arbetet ska kunna utföras utan risk för ohälsa och olycksfall. Utrustningen ska vara tillfredsställande ur arbetsmiljösynpunkt.

De enskilda hemmens inredning och utrustning varierar ur arbetsmiljösynpunkt, till exempel när det gäller diskbänk, säng, dammsugare eller andra apparater. Människor har olika möjligheter och vilja att skaffa ny utrustning. När arbetsgivaren finner att brister i inredning och utrustning försvårar arbetet eller innebär risker, är det viktigt att arbetsgivaren tar hänsyn till detta vid planeringen av arbetet. Bristerna kan avhjälpas till exempel genom att flera delar på arbetsuppgifterna eller att längre tid anslås till arbetet. I vissa fall kan det vara nödvändigt att arbetsgivaren skaffar annan utrustning.

Personliga hjälpmedel och bostadsanpassning är till för att förbättra villkoren för den enskilde men kan också förbättra arbetsförhållandena. Det är viktigt att både den enskilde och arbetstagarna får information om de olika tekniska hjälpmedel som finns. Det är också angeläget att den enskilde och de som arbetar i hemmet lär sig använda hjälpmedlen tillsammans.

Arbete i någon annans hem

Upplåtare av tekniska hjälpmedel som till exempel eldrivna sängar eller syrgasaggregat har också ett arbetsmiljöansvar vid sidan av arbetsgivaren. De bruksanvisningar som behövs ska följa med när hjälpmedlet lämnas. 
  
Tekniska hjälpmedel ska också vara tydligt märkta med uppgifter som är av betydelse för att förebygga ohälsa och olycksfall. Till exempel om vad som kan hända om utrustningen används felaktigt.

Psykiskt påfrestande arbetsmoment ska undvikas eller begränsas. När arbetet är psykiskt påfrestande ska arbetstagarna regelbundet få särskilt stöd och handledning.

De som arbetar med olika former av omvårdnadsarbete i boendemiljö kommer i nära kontakt med enskilda personer. I vissa hem finns det missbruksproblem eller psykiska sjukdomar. Arbetstagarna riskerar då att utsättas för hot, våld eller andra psykiskt påfrestande förhållanden. Det är viktigt att arbetsgivaren ser till att arbetstagarna har kunskaper om hur olika psykiska sjukdomar yttrar sig och i vilka fall de utgör ett hot mot arbetstagarna. Detta kan minska arbetstagarnas eventuella rädsla eller känsla av otillräcklighet.    

Det är också viktigt att arbetsgivaren har en arbetsorganisation som ger utrymme för fortlöpande handledning och stöd. Handledning och stöd till såväl arbetsledare som arbetstagare kan lämnas av någon inom den egna arbetsorganisationen eller av någon utanför denna, till exempel företagshälsovården.    

För att underlätta samarbetet med brukaren behöver arbetsgivaren informera brukaren om arbetsmiljöansvaret och att brukaren inte alltid kan få sina behov tillgodosedda precis så som man önskar då arbetstagarnas arbetsmiljö ibland måste prioriteras.    

Se även våra föreskrifter om ensamarbete.

Ensamarbete (AFS 1982:3), föreskrifter

Arbetet får inte utföras som ensamarbete när arbetet innebär en påtaglig risk för att arbetstagare utsätts för våld, hot eller andra starkt psykiskt påfrestande förhållanden.

De som arbetar med olika former av omvårdnadsarbete i boendemiljö kommer i nära kontakt med enskilda personer. I vissa hem finns missbruksproblem eller psykiska sjukdomar. Arbetstagarna riskerar då att utsättas för hot, våld eller andra psykiskt påfrestande förhållanden. Det är viktigt att arbetsgivaren ser till att arbetstagarna har kunskap om hur olika psykiska sjukdomar yttrar sig och i vilka fall de utgör ett hot mot arbetstagarna. Detta kan minska arbetstagarnas eventuella rädsla eller känsla av otillräcklighet.    

Det är också viktigt att arbetsgivaren har en arbetsorganisation som ger utrymme för fortlöpande handledning och stöd. Handledning och stöd till såväl arbetsledare som arbetstagare kan lämnas av någon inom den egna arbetsorganisationen eller av någon utanför denna, till exempel företagshälsovården.    

För att underlätta samarbetet med brukaren behöver arbetsgivaren informera brukaren om arbetsmiljöansvaret och att brukaren inte alltid kan få sina behov tillgodosedda precis så som man önskar då arbetstagarnas arbetsmiljö ibland måste prioriteras.    

Se även våra föreskrifter om våld och hot i arbetsmiljön.

Våld och hot i arbetsmiljön (AFS 1993:2), föreskrifter

För dem som arbetar med omvårdnadsarbete i boendemiljö eller enskilt hem kan arbetet innebära kroppsansträngningar, psykisk anspänning och smittorisk. Det finns olika behov av särskilda utrymmen för till exempel hygien, måltider och vila, men arbetstagarnas möjligheter att byta kläder, duscha eller ta rast i det enskilda hemmet är ofta mycket begränsade. Det är viktigt att arbetet planeras så att arbetstagarna har möjlighet att göra de besök som behövs i personalutrymmen och i lokaler för att planera sitt arbete.

Det beror på om det riskerar att uppstå farofyllda situationer som man inte klarar att hantera ensam på boendet. Om man inte kan få godtagbar säkerhet, är det inte lämpligt. Ibland kan man ordna säkerheten genom att personalen vid behov av hjälp kan larma till exempel en arbetsledare, en annan avdelning eller en väktare som kan komma till undsättning. Det är viktigt att det finns rutiner som fungerar och som säkerställer att någon besvarar larmet och att undsättning kommer inom rimlig tid.