När man ska förebygga hälsobesvär till följd av mikrobiologisk aktivitet är det bra att ha viss kännedom om vilka egenskaper mikroorganismer har.

Fukt, näring och värme behövs för tillväxt

För att tillväxa behöver mikroorganismer fukt, näring från organiskt material och måttlig värme. Fukten kan komma från kondens eller kan finnas i det organiska material som mikroorganismerna hämtar näring ifrån.

I naturen bryter mikroorganismer ner döda växter och djur och därmed frigörs näring för nya organismer. Det organiska material som en mikroorganism behöver kan därför vara allt från levande växter och djur till mikroskopiska, nedbrutna delar eller matrester från människor.

Många mikroorganismer växer som bäst i temperaturer mellan 10 och 40 °C. Vilken temperatur som är bäst beror på den enskilda mikroorganismen. Mögelsvampar och bakterier som bryter ner organiskt material i jorden brukar föredra temperaturer runt 20 °C. Smittämnen brukar normalt växa bäst vid 35-37 °C.

Förebygg tillväxt genom att ta bort tillväxtbetingelser

På många arbetsplatser är det en effektiv strategi att se till att mikroorganismerna inte får någon näring eller bra tillväxtbetingelser i övrigt. Ibland räcker det med städning i andra fall måste man ta till andra åtgärder.

Några exempel på åtgärder som förhindrar att mikroorganismer växer till:

• Se till att förebygga fuktproblem genom att kontrollera att inga rör läcker eller att byggnaden inte håller tätt mot väder och vind.
• Städning med effektiva tvättmedel räcker ofta för att ta bort smuts och avdöda mikroorganismer.
• Användning av desinfektionsmedel för att avdöda bakterier i laboratorier och industrier.
• Reglering av temperatur och ventilation i inomhusmiljön för att det inte ska uppstå kondens.
• Förhindra att legionellabakterier växer till genom att konstruera rörledningssystem i fastigheter så att ljummet vatten inte blir stående i ”döda ändar” och rörslingor.

Skillnad mellan andningsskydd och munskydd

Andningsskydd är till för att bäraren ska skyddas mot att andas in något skadligt till exempel rök, aerosoler, fibrer, bakterier eller virus. Krav på utförande av personlig skyddsutrustning finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/425 om personlig skyddsutrustning.

Kirurgiska munskydd är avsedda att förhindra spridning av droppar i utandningsluften från bäraren till patienten. Regler och standarder för utformning styrs av EG-direktivet 93/42 om medicinsk utrustning.

Andningsskydd

Det finns olika typer av andningsskydd.

Filterskydd: Omgivningens luft passerar genom ett filter. Filterskydd kan vara ansiktsmasker, hel- eller halvmasker med utbytbara filter eller mask av filtermaterial. Den senare kallas också ibland filtrerande halvmask. Filtermasker är ibland försedda med utandningsventil.

Andningsapparat: Bäraren förses med luft eller syre från en oberoende källa via slang eller från en bärbar tub. Visir eller huva kan vara fläktmatad och fungera som filterskydd med omgivningsluft som passerar ett filter eller som andningsapparat med luft/syre från en oberoende källa.

Andningsskydd

Handhavande, övning

Det är viktigt att ta på andningsskyddet så att det sluter tätt. När skyddet tas av måste man tänka på att det kan vara förorenat, liksom att om man har handskar på sig så kan dessa vara förorenade. Handhygien är viktigt! Det är nödvändigt att få noggranna instruktioner om hur andningsskydden ska hanteras och att öva på- och avtagning. Riskbedömningen, som arbetsgivaren alltid ska göra, får visa om kasserade filter och filtermasker behöver hanteras som smittförande avfall.

Val av skydd

För att skydda bäraren mot luftburen smitta och små partiklar som mögelsporer behövs andningsskydd. De kan ge olika grad av skydd, och det gäller därför att välja rätt andningsskydd för rätt tillfälle. Arbetsgivarens riskbedömning ska alltid ligga till grund för detta val.

Ofta behöver också ögonen skyddas och då ger helmask eller fläktmatad huva eller visir bra skydd. Halvmask eller filtermask behöver ofta kompletteras med skyddsglasögon med sidoskydd eller visir.

Munskydd är inte tillräckligt för att skydda bäraren mot luftburen smitta, men kan i viss mån minska exponering för droppsmitta. Det är främst avsett för att ta hand om partiklar som kan spridas från användarens mun och näsa. Det används till exempel av sjukvårdspersonal för att skydda patienter vid operation eller brännskador. Det kan också användas för att skydda omgivningen från droppsmitta från en patient som nyser eller hostar. I detta fall är det mindre lämpligt med andningsskydd på patienten, särskilt om det har utandningsventil eftersom utandningsluften då inte passerar filtret. Däremot skyddar inte en sådan åtgärd personalen mot allvarlig luftburen smitta, utan får ses som ett komplement till den personliga skyddsutrustning som personalen måste använda.

Bruksanvisning

Bruksanvisningen på svenska som medföljer varje andningsskydd ger information om skyddsnivå och vad filtren i andningsskyddet skyddar mot samt om kontroll och underhåll. Leverantören har också ofta värdefull information om produkterna därutöver.

Föreskrifter om andningsskydd

I flera föreskrifter finns krav på personlig skyddsutrustning som omfattar andningsskydd, till exempel föreskrifterna om smittrisker (AFS 2018:4).

Smittrisker (AFS 2018:4)

Det finns särskilda föreskrifter om användning av personlig skyddsutrustning (AFS 2001:3).

Användning av personlig skyddsutrustning (AFS 2001:3), föreskrifter

Mer information finns på sidan om personlig skyddsutrustning.

Personlig skyddsutrustning

Zoonoser är smittämnen som kan spridas mellan djur och människor och orsaka sjukdom. Zoonotiska smittämnen kan överföras mellan djur och människa:

• genom direktkontakt med smittade djur eller produkter från smittade djur
• via livsmedel eller vatten
• från miljön
• via vektorer som myggor och fästingar.

För den som i sitt arbete kommer i kontakt med djur är det viktigt att känna till att djur, utan att själva vara sjuka, kan vara bärare av smittämnen som kan ge sjukdom hos människa.

Mer information om enskilda zoonoser finns hos Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA) och hos Folkhälsomyndigheten.

Statens veterinärmedicinska anstalts webbplats, öppnas i nytt fönster

Folkhälsomyndighetens webbplats, öppnas i nytt fönster

Exempel på smittämnen som är zoonoser och som kan förekomma i Sverige:

• Salmonellabakterier och verotoxigena Escherichia coli (EHEC) kan förekomma hos nötboskap. Vissa andra salmonellatyper finns naturligt hos ormar, sköldpaddor och andra reptiler. Fåglar kan också bära på salmonellabakterier.
• Tuberkulosbakterier kan smitta från bland annat hjortar i hägn och djur i djurparker.
• Cryptosporidium är en parasit som kan förekomma hos lantbrukets djur, framförallt hos unga djur som kalvar och lamm. Parasiten utsöndras med avföringen och en människa kan smittas bland annat via direkt eller indirekt kontakt med lantbruksdjur eller via förorenat vatten eller förorenat livsmedel.
• Campylobakter kan finnas hos fjäderfä, bland annat hos höns och kyckling. Bakterien överförs till människor främst via förorenade livsmedel och vatten, men också genom direktkontakt med smittbärande djur.
• Parasiten Toxoplasma gondii kan orsaka missfall och fosterskador hos gravida. Parasiten kan förekomma hos katter och katten utsöndrar parasiten i sin avföring. Parasiten kan även finnas hos andra djur, bland annat får och svin. Människor kan bland annat infekteras genom kontakt med avföring från katt. Fårskötsel, framförallt hjälp vid lamning, kan också utgöra en risk för att smittas av parasiten. I Arbetsmiljöverkets föreskrifter (AFS 2007:5) om gravida och ammande arbetstagare finns förbud mot att utsätta gravida för risk att smittas av toxoplasma. Läs mer om graviditet och toxoplasma hos Infpreg. Läs mer om förbudet på sidan om sanktionsavgifter.

Infpregs webbplats, öppnas i nytt fönster

Sanktionsavgifter

• Harpest som orsakas av bakterien Fransciella tularensis finns främst hos harar och smågnagare. Harpest kan smitta via direktkontakt med smittade djur, inandning av förorenat damm, via mygg- och fästingbett eller intag av smittat vatten.
• Sorkfeber som orsakas av Puumalavirus sprids av skogssorken via dess saliv, urin och avföring. Smittan kan spridas till människor dels genom direktkontakt med smittade sorkar, dels genom kontakt med förorenat damm som virvlar upp.
• Bakterien Chlamydophila psittaci kan orsaka svår luftvägssjukdom hos människor, så kallad papegojsjuka. Smittämnet förekommer främst i smittade fåglars avföring och kan spridas till människa via damm, som virvlat upp i luften, från intorkad avföring.
• Kontakt med damm är generellt en risk när man arbetar nära fåglar eller riskerar att komma i kontakt med fågelspillning och döda fåglar.
• Brucellos kallas ibland Maltafeber eller undulantfeber när den drabbar människor. Sjukdomen orsakas av flera arter av brucellabakterier. Människor kan smittas via direktkontakt med infekterade djur eller via livsmedel (framförallt opastöri­serade mjölk eller ost). Sjukdomen är också en viktig laboratoriesmitta. Laboratorie­personal har smittats vid hantering av patientprover.
• De fästingburna sjukdomarna Borrelia och TBE (Tick Borne Encephalitis) är exempel på hur smittor från vilda djur kan överföras till människor via vektorer.
• Den antibiotikaresistenta bakterien MRSA (methicillinresistent Staphylococcus aureus) kan förekomma också hos djur. Djuren behöver inte själva vara sjuka utan kan vara bärare av bakterierna. MRSA-förekomsten hos djur i Sverige är lägre än i många av våra grannländer. MRSA sprids framförallt genom direktkontakt och därför är det viktigt med goda hygienrutiner när man arbetar med djur, bland annat i svinstallar och på slakteri. Läs mer om MRSA och antibiotikaresistens på sidan Huvudsakliga risker med smitta.

Huvudsakliga risker med smitta

Informationen nedan som tagits fram i samarbete med Folkhälsomyndigheten, kan ligga till grund för arbetsgivaren när han/hon gör sin riskbedömning av vilka åtgärder som kan behövas för att uppfylla kraven i Arbetsmiljöverkets föreskrifter på området. Det är som alltid arbetsgivarens skyldighet att göra en riskbedömning, som i det här fallet ska vara skriftlig och ligga till grund för arbetsgivarens beslut om åtgärder för att hindra exponering för smittämnet.

Fågelinfluensa orsakad av influensavirus H5N1 kan smitta från fåglar till människor vid nära kontakt med smittade fåglar. Fågelinfluensa av typen H5N1 hos människa är förklarad som allmänfarlig sjukdom enligt smittskyddslagstiftningen. Våren 2003 förekom utbrott av svår akut respiratorisk sjukdom (SARS) framför allt i Asien. SARS spreds också mellan människor, främst till sjukvårdspersonal och anhöriga. SARS, som orsakas av ett coronavirus, har ingen känd spridning längre men är ändå klassad som allmänfarlig och samhällsfarlig sjukdom. MERS-CoV är ett annat luftburet virus som framförallt förekommer i Mellanöstern och kan orsaka allvarlig sjukdom.

Fågelinfluensa A/H5N1 är så allvarlig att man innan mer är känt bör tillämpa försiktighetsprincipen och betrakta smittämnet som en riskklass 3 organism. Detsamma gäller för MERS-CoV. SARS-CoV är klassificerad som riskklass 3. Odling liksom hantering av kulturer eller förfaranden som innebär koncentration av misstänkta riskklass 3 organismer behöver anmälas till Arbetsmiljöverket enligt föreskrifterna om smittrisker (AFS 2018:4).

Smittrisker (AFS 2018:4), föreskrifter

Det ska också finnas särskilda rutiner för provtagning och hantering av prov från människa eller djur. Föreskrifterna om smittrisker (AFS 2018:4) gäller vid allt arbete med smittämnen och i alla arbetsmiljöer där man kan utsättas för kontakt med smittämnen.